Lonis Blano om Februarirevolutionen. I de utdrag ur Louis Blances bekanta bok vi för några dagar sedan meddelade erhöll läsaren en inblick i Louis Napoleons bemömödanden att planera för sig hos en och annan af de ledande oppositionscheferna innan Februarikatastrofen utbröt. Att han med den taktiska blick i den högre statsintrigen, som utmärkt honom, genast skulle inse de ofantliga fördelar det fält erbjöd som nu öppnade sig för honom, var naturligt. Han försummade också ej, som Louis Blanc visar, att redan i republikens tidigare dagar begagna sig deraf. Kommunister och socialister blefvo honom dervid ett ypperligt verktyg. Louis Blanc sjelf, hur angelägen han naturligtvis är att skjuta skulden för revolutionens misslyckande på andra än socialisterna och isynnerhet på sina kolleger i provisoriska styrelsen, bekräftar på det solklaraste, att ingenting så mycket bidrog till bonapartismens seger som den olyckliga splittring, som förorsakades af socialisternas bemödanden att tilllämpa sina nationalekonomiska drömmar. Då han anklagar Lamartine, Marrast och de öfriga af de sansade republikanerna, som sökte hejda revolutionen på den farliga väg den var nära att beträda, är det sålunda sig sjelf och sina vänner han anklagar. Huru stor förbittringen emellan bourgeoisien och socialisterna var, ådagalägger Louis Blanc i återgifvandet af flera drag, som ingalunda hedra den förra och afslöja den djupa antipati samhällsklasserna emellan, som ännu rådde i 1848 års Frankrike och på ett så fruktansvärdt sätt gaf sig luft under det sorgliga juniupproret. Vi intaga här nedan under särskilta rubriker några af dessa teckningar: Nationalverkstäderna. De nationalverkstäder, som arbetsministern Marie lät inrätta, voro icke ordnade efter Louis Blancs system, utan emot detsamma. Under det att Louis Blanc åstadkom sjelfständiga associationer, hvilkas affärer fritt förvaltades af arbetarne sjelfva och sålunda lifvade deras företagsamhet, betalades arbetaren i nationalverkstäderna af regeringen, och denna betalning var på sin höjd att anse som en allmosa, som man räckte den behöfvande arbetaren. Men det låg något annat till grund derför. Direktören öfver nationalverkstäderna, Emil Thomas, har nemligen i sin berättelse öfver dem låtit trycka följande: M. Marie sade mig, att det var regeringens afsigt att göra ett experiment, för att låta arbetaren inse det odugliga och oanvändbara i Louis Blancs förslag och sålunda beröfva honom hans anseende och inflytande. Till detta ändamål beviljades fem millioner, och Marie sade till Thomas: Han behöfde icke spara på pengar. då han i nödfall kunde få ett tillskott ifrån den hemliga fonden. Han borde blott bemöda sig att skaffa sig stort inflytande: på arbetarne, ty den dag är; kanhända icke aflägsen, då vi måste låta dem marschera ut på gatorna. De af regeringen besoldade arbetarne skulle af henne; liksom mobilgardet, genom hvilket gaminerna häde blifvit oskadliggjorda, begagnas att krossa socialisterna, Man bedrog sig likväl på arbetarne;: De-emottogo väl regeringens -pehgar, men tänkte aldrig att förklara sig emot socialisterna. Det försök man gjorde att bilda en arbetåreklubb; som skälle bilda en motvigt mot arbetareparlamentet i Luxembourg, misslyckades. Derefter förändrade Marie hastigt sin plan och upphäfde plötsligt natio nalverkstäderna, för att reta folket till strid