Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 4

och böner nedtystades af den efter hämd törstande, larmande hopens häftiga passioner. I ett ögonblick var det hotade bordet uppbrutet, och icke allenast de återfordrade artiklarne uttagne, utan äfven allt hvad som tillörde Anastasio, böcker, pennor, papper m. m. sötiderslitet och trampadt under fötterna. Det, som icke kunde sönderrifvas, kastades ut genom fönstret. Jag grämde mig i tysthet öfver dessa handlingar af vandalism, och jag lärde för första gången, till min stora förödmjuelse, att det är lättare att uppväcka ett folktumult, än att hejda det, då det en gång brutit ut. Hvad jag i den stunden kände bar mer än en gång under min senare lefnad åter fallit mig in, när jag läst revolutionshistorier, och har gifvit mig klaven till många skenbara motsägelser och förändringar, hvaraf offentliga mäns lefnadslopp företer så många exempel under stormiga tider. Ack! att vi alltid skola finna missbruket bredvid utöfvandet af en rättighet, sjelfsvåldet trädande i frihetens spår, det onda. vid sidan af det goda! Men sådan är menniskan. När klockan ringde, som kallade oss till kyrkan, drog jag ett långt andetag och kände mig lättare. Anastasio skulle åtminstone en stund få vara i fred; men jag misstog mig. En ny och värre tortyr skulle börjas. Så snart vi voro på trappan, gick det förfärliga ordet: Vinättika af Ånastasio! från den fö ste till den siste i kolonnen. Att göra vinättika af någon, betydde på skolspåket att innesluta honom i en tät krets af gossar, hvilka knuffade honom från den ene till den andre hksom en boll, eller att trycka honom emot en vägg och rusa på honom i massa, med fara att åstadkomma en qväfning. Detta sista sätt antogs. Anastasio yttrade icke ett ord, — ingen enda suck undföll honom under denna grymma behandling, hvilken, tack vare Prefettos omedelbara mellankomst, icke räckte en minut; men han måste ha lidit grufligt. Hans. anletsdrag voro förvridna, hans läppar voro hvita, och han vacklade likt en drucken. Hans förbrytelser voro visserligen stora, men hans bestraffning var sannerligen förskräcklig. Söm vi, under återstoden af berättelsen om vår skoltid, icke få något tillfälle att åter framställa Anastasio för läsaren, skola vi här i korthet omnämna hvad som blef af denna olyckligt ryktbara person. Fem dagar efter hyarandra var han utsatt för ett beständigt upprepande af de skymtningar och den tortyr vi nyss beskrifvit. All beröring med honom undveks, likasom man undviker en pestsmittad, utom i de stunder, dä han skulle plågas. De, hvilkas platser voro nära hans i skolrummet, i refectorium och ill och med i sofsalen, lemnade dem; och