Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 4

hotades att förlora det han rådde om. Er bedröflig nödvändighet, gemensam för all konspiratörer, n i skolan, att nöd. gas söka sin stödjepunkt mycket mer i mängdens materiella intressen än i det ädla medvetandet af det rätta! Fördetandra, som Prefetti plägade vid den tiden lemna sina läro. salar, utan att helt och hållet förlora dem w sigte, och vandra fram och tillbaka i der stora förstugan, dit dörrarne ledde, hade j föresatt mig att begagna mig ak vär Digfi frånvaro, för att verkställa vårt företag utan att behöfva befara ett hinder å hans sida. Det kritiska ögonblicket nalkades. Det var eh mörk, regnig morgon, och vår afdelnings utseende passade mycket väl till himlens. De sammansvurnes allvatsatpima och matta ansigten, röjande en sömnlös natt och en djup oro, voro eh bedröflig syn; och antingen genom atmösferens inflytande, eller lampofnas bleka sken, blandadt ined det skimma dagsljuset, var äfven deras uppsyn, hvilka icke voro med f hemligheten, mer allvarsam och tankTull än vanligt. Ljudet af regnet, som smattrade mot fönsterna, var det enda som afbröt tystnaden, hvilken, emot Vahan, noga iakttogs. Slutligen slog den afgöralide timman. Jag kastade en blick omkritg mig på mina trogne anhängare, besvarad af en dylik blick från hvar och en af dem, hvilken sade att han vär redo, och att jag kunde lita på honom. mon Mindre ön eh minut var den stora korgen, som innehöll vår frukost, tömd, och hvar och en,medförande sin portion, återvände till sitt bord; Prefcto gick ut ur sal Anastasio, gnuggande sina höndet af förn jelse, började sin rund, Hans giriga blick var fisted på de rariteter, hvilka lågo utbredda för hans ögon, såsom äpplen, päron, apelsiner, dadlar, russin och mandel, Bolognermedvurst, chokoladkakor m. m. och han tycktes endast tveka vid svårigheten att göra ett bestämdt val. De två satelliterna voro, såsom vanligt, i hälarne på honom. Hvad nu? ropade han, med ett hest skratt, har någon af er fått en vinst på lotteriet, eftersom I kalaseren så der? Nåväll fortfor han och stannade hos en af vår liga, här äro två apelsiner, sådana jag knappt smakat dem i hela min lefnad. De fresta mig; men som jag är en beskedlig kamrat, skola vi dela dem emellan oss som goda vänner. Jag beklagar, svarade egaren af apelsisitt löfte, men du skall T Är du tokiga, inföll Anastasio, eller behötver du en liten lexa? Och i detsamma han yttrade detta grep han den ena af de omtvistade apelsinerna, som den andre gossen förgäfves bjöd till att betäcka med sina händer och armbågar. Den plundrade pro