Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 4

sättas i frihet. Min återkomst till afdelningen var en verklig triumf. Såsom jag redar sagt, var jag mycket populär bland min: kamrater för min benägenhet att hjelpa den är någon svårighet i deras arbete förekom ogh derföre, om ock endast i detta afseende blef min frånvaro ett slags all olycka men vid detta tillfälle blefvo de missnöjde — och talmfke voro de, hvilka instinktlikt kände att jag var deras anförare — visserliger glade att återse mig bland sig. Från alla häl kommo lyckönskningar och varma handtrycks ningar, som jag icke var sen att återgifva. Alfred och Federigo emottogo mig med tårar i ögonen och prof af aktning, som jag hade svårt att förstå Sedan de ansett mitl försvinnande vara en följd af upptäckande af våra planer, hade de ansett mig för ingenting mindre än en frihetens martyr. Med fö ord tog jag dem ur sin villfarelse och till. sade dem att hålla sig färdiga vid första vink men alla vidare förklaringar uppsköt jag til lektionen efter middagsmåltiden. På den timman rådslogo prinsen, Alfrec och jag, och följande förmiddag blef enstäm. migt utsatt till handling. Det blef äfven verenskommet, att hvar och en af de sam. mansvurna skulle få gratis till frukost (vi tre sammanlade alla våra sparpenningar till denna patriotiska utgift) några at de utvaldaste läckerheter staden kunde prestera. Anastasios snålhet skulle ofelbart bli retad då han såg nsåughgoda ting, hvaraf ban visserligen ulle vilja tilldöma sig en andel. Härmed ulle oppsitionen börja. Den ibland de samnansvurne, till hvilken Anastasio först komme ut vända sig, skulle protestera och motstå till let yttersta. Alla skulle aflägga en ed att å göra. Detta förfarande kunde icke medöra någon verklig våda för den, på hvilken otten fölle, ty prinsen, Alfred och jag skulle vara nära och genast mellankomma. Framörallt vore lugn och undvikande af alla lemonstrationer i otid oundvikligen nödvänliga. De sammansvurne skulle afvakta en ignal af mig, för att visa sig, och bruka åld, om det blefve nödigt, vid ropet: Ned med tyrannen Sedan vi sålunda fverenskommit om alla våra mått och steg, tskildes vi. Alfred och prinsen gingo att reddela våra öfriga vänner dessa instruktioer, medan jag qvarstannade, tänkande på morondagen och vandrande långsamt upp och ed på lekplatsen, vid samma lynne som mesar då han kastade tärningen om verlden klokhot had att rukoststunden för att ge det stora aget. Först och främst hade jag beräknat, t vid den stunden, då allas egendom var fara, skulle vi finna en kraftig bundsförndt i egennyttan hos hvarje individ, som förmått. m estämma