Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 3

Jag försäl äl kesätt, som jag alls icke hyser. Om tillförene... Jag talar icke om tillförene, jag talar om nu, om denna stund; medan jag talar med dig. Kan du påstå, att du icke misstror mig? Menar du att jag är blind? Tror du att jag icke vet hvad som är å färde? Att detta var den utsatta dagen? Men jag är misstroddg jag är behandlad såsom en pultron eller en spion. Förundran tystade mig. Huru kunde ham vara så väl underrättad? Och likväl,, — fortfor prinsen, utbristande I tårar, — ,är jag hvarken det ena eller det andra. Ingen hatar Anastasio högre än jag, och ingen skulle kanhända, om något litet förtroende visades mig, kunna bättre hjelpa ill att qväsa honom. Jag öfvervägde ett ögonblick och sade sedan med allvarlig och högtidlig ton: Jag anser er hvarken för en pultron eller en spion; verkligen icke. Om jag icke visat er mera förtroende, har det icke varit i brist på vilja, utan derföre att det angick andras trygghet. Säg mig blott att jag bör, och jag vill tro er på ert ord. Om du bör? Huru? Vet du hvarföre jag sjelf lagade att jag blef insatt i fängelse?n Lagade sjelf att ni blef insatt? Ja, med fullt uppsåt lagade att jag blef insatt, med flit, utan något föranledande. Vet du hvarföre? På det jag måtte få ett tillfälle att öppna mitt hjerta för dig, att försöka att förtjena ditt förtroende, att bevisa dig att jag icke är ovärdig detsamma. Förvåning, rörelse, beundran hindrade mig åter att tala. Och märk!, — fortfor han, — om de i morgon komma för att släppa mig ut, utan att göra detsamma med dig, så nekar jag att gå ut ur min cell, till och med om jag skulle dö i fängelse.n Skolkonspiratörer äro af ett mildt sinnelag, och vid den lyckliga åldern, utmärkt af öppenhjertighet och entusiasm, aktar man sig icke för giller och fall-luckor, hvilket skulle röja en låghet och nedrighet, hvars möjliga tillvaro icke ens anas. Det är, beklagligtvis, endast senare och i det verkliga lifvet, som man lär sig att misstro okända medfångar, hvilkas befattning det torde kunna vara att ingifva förtroende genom en låtsad likhet i lidande och fara, och att sedan begagna ögonblicken af hjertats utgjutelser, för att skicka en till schavotten. Civilisationen var icke så långt kommen i skolan, oeh hemliga uppviglare och pumpare, föregifna kamrater i lidande, fängelseförtrogna och dylika underbara uppfinningar af en moderna regeringskonst voro namn och ting lika okända bland oss Således, långt ifrån att