Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 3

hört, för en dröm, när jag ånyo tydligen ropades vid namn. Det var prinsens röst. ett ögonblick sprang jag upp ifrån madras sen. och famlande i mörkret, hade jag satt min stol och mitt bord så, att jag kunde klänga upp till fönstret likt en ekorre. Hvartusan är ni? — Här i fängelse, bredvid din cell. — Jag har gl att säga, att till venster om rummet, hvari jag blifvit instängd, och i samma linie fans en rad af celler, ämnade till samma ändamål. Någonting 1 afdelningen? frågade jag ifrigt. Alls ingenting, svarade prinsen. Befriad genom dessa få ord ifrån en hel verld af ängslan, började jag att göra honom frågor och begagna mig på bästa sätt af tillfället, som skaffat mig en olyckskamrat, för att fördrifva tiden. Visste ni att jag satt i fingelse, eftersom ni ropade mig? Ja visst. Jag misstänkte det när jag icke såg dig återkomma, och för att bli fullkomligen säker derpå, frågade jag portvaktaren, hvilken slutligen bekände sanningen. Och hvarföre ha de satt in er, och så sent? För det att, när vi gingo till sofsalen, jag sade åt Prefetto att han var en åsna.n Min sann, om ni icke har någon större lögn på ert samvete, ger jag er full absolution; men huru kom ni att säga så? Åh, för alls ingenting. Prefeto rapporterade mig för Vice-Rettore, som fordrade att jag skulle bedja om förlåtelse, hvilket jag gjorde efter följande formulär: Signor Prefetto! Jag anhåller om er förlåtelse för det jag sade, att ni var endast en åsna, ty visserligen är ni både en åsna och en fymmel. Det var minsann ett komiskt infall. En natt går likväl snart förbi, och i morgon blir ni fri, — ty detta är ickg en plats för prinsar. Den lilla ironien i min ton tycktes besvära min granne, ty han svarade med upprörd röst: Ständigt prinsen! Är det mitt fel att jag blef född sådan? Jag önskar att jag vore en simpel jordbrukare; då skulle du kanske icke hysa så mycken vedervilja mot mig.n Jag bedyrar, att jag icke hyser någon vedervilja mot er; ni lägger för mycken vigt på ett skämt,, svarade jag, rörd i min ordning af enkelheten i hans ord och än mer af den ton, hvarmed de yttrades. Åh jo, du hatar mig; jag torde ha förtjent det förut; jag var elak, jag vet att jag var det; men nu, då jag gör allt hvad jag kan upptänka för att förbättra mitt fel, är det verkligen grymt af dig att behandla mig med sådant förakt och sådan misstänksamhet.n