Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 3

ste sig emot dessa två förfärliga utslag. Hvad ar då så ogudaktigt i den boken? Ingenting, såsom jag tyckte. Likväl hade påfven ansett den vara mycket farlig, emedan han hade förbjudit dess läsande. Hade jag redan kommit ända derhän, att förneka påfvens ofelbarhet? Var det för det jag hade blifvit en så gudlös kättare som jag icke kunde förmå mig att ångra mig? Jag måtte göra hvilka bemödanden som helst, så kunde jag icke bringa mig derhän. Och sedan, när jag måste berätta allt detta för bigtfadern! — Jag skall visserligen dö af blygsel. — Han skall förmodligen neka mig absolution; — och sedan, hvad skola mina förmän tänka om mig? — Hvad skola mina kamrater säga, när de se att jag icke anammar sakramentet tillsammans med dem? Småningom togo mina tankar dock en annan riktning och återvände till de allt annat uteslutande intressen, hvilka jag lemnat efter mig. Hvad skall bli af våra planer? Skola de med mig förbundne våga det stora företaget utan mig? Visserligen icke, Alfredo har säkerligen i den här stunden tillsagt våra vänner i första afdelningen att icke röra sig. Men om han skulle bli hindrad? — Om Prefetto, såsom ofta händer, icke skulle tilllåta någon att gå ut, under hvilken förevändning som helst? — Om de försökte och isslyckades? spänningen, som alstrades af dessa olika föreställningar, gjorde den kroppsliga overksamheten olidlig. Jag sprang upp ifrån madrassen, och med tillhjelp af bordet, hvaruppå jag stälde min stol, äntrade jag upp till fönstret; men trött vid att beskåda himlen, lemnade jag snart mitt observatorium och kom ned igen. Oräkneliga inskrifter betäckte väggarne i mitt fängelse, och i förhoppning att finna någon förströelse i sysselsättningen, började jag att studera dem. Der funnos inskrifter af alla slag, allvarsamma tankar, komiska tankar, några upproriska, några undergifna, några rädda, några hjeltemodiga; och oaktadt den tankspriddhet, med hvilken jag läste, funnos der några få, som frapperade mig. Quidquid impune facere, id ist Patrem Somaschum esse Denna parodi af en ryktbar -sentens af Tacitus, skrifven med stora bokstäfver, var undertecknad med blod: Sforzan. Stor var min förvåning, då jag såg ett sådant namn åtaga sig ansvarigheten för en så djerf mening. Sforza, en i första afdelningen, ansågs såsom en fullkomlig nolla och var icke ens invigd i våra revolutionära planer. På ett annat ställe var skrifven, i sin fulla längd, den rörande historien om en ung fånge, som hade uthärdat femton långa dygns fångenskap hellre än att yppa en medbrottslings namn. Denne olycklige martyr för hedern hade dag efter dag antecknat sina liIdanden på sitt fängelses väggar, hans enda