Aftonbladet – 10 juni 1858, sida 2

rinebergs brygga. KONGL. TEATERN. Fru Dustmann-Meyer såsom Norma. Uti Bellinis för sina många vackra melolier och sin smakfulla instrumentering med käl omtyckta opera Norma uppträdde fru Justmann-Meyer i går afton för andra gången. Vi hafva redan vid. det första omnämnanlet af-dehna sångerska sökt att angifva såväl le många öfvervägande företrädena som de å möjligen befintliga. bristerna ichennes egentiga sångtalang, under fullt och obetingadt ersännande af hennes ovanliga och verkligen torartade dramatiska förmåga, hvilken i Nornag rol vunnit ett rikt fält att ytterligare lägga -.dagen. en. .vexlande -mångfald och enssällsynt grad af utveckling. Öaktadt fru Dustmann-Meyer äfven i sNorma gifvit månget lysande prof på derika resurserna af sin stärka och fylliga röst samt sitt ovanliga välde deröfver, hvarigenom hon: förmår. att gifva den färg och det uttryck deråt, som situationen fordrar, så törde dock hennes dramatiska framställning i främsta rummet taga uppmärksamheten 1 anspråk. : Hvad sångpartiet i och förssig sjelft-beträffar, så torde Jenny Lind i utförandet deraf stå, om ej utan rival, åtminstone oöfverträffad. Men den ideala sträfvan och den snart sagdt kyska jungfrulighet, som åt hennes Norma gaf en förfinad estetisk prägel, lemnäde, all energi oäktadt, måhända på samma gång ett nog. abstrakt och öblägeradt begrepp om denna rol. Af dessa egenskaper upptäckte vi endast föga spår hos fru Dustmann-Meyer, hos hvilken. man icke alldeles saknade, men ej heller återfann inågon synnerlig: grad den antika hållning och det stränga allvar, som voro af mycken effekt i Normanis framställning af. rolen, men. som, genom kanske alltför :skarpa konturer, understundom lät åskådaren förmoda, att han Bade framför sig. antikens Medea och. ej. den känslofulla Norma, som väl i-ett ögonblick af förtviflan fattar ett beslut, likartadt med Medeas, men hos hvilken, vid första anblicken af sina små, moderskänslan återtager sin rätt. Man torde måhända vilja säga; att hos den Norma, hvarom nu är fråga, prestinnan får träda tillbaka för den älskande qvinnan; men är icke desta i sjelfva verket just fallet med Norma? Har hon icke redan för sin kärleks skull. öfverträdt den druidiska prestinnans stränga pligter, och är hon icke mindre den blodtörstige och oförsonlige Irmensuls hängifna dyrkarinna, än den. af mäktiga och vexlande lidelser upprörda, men i grunden alltjemt ädla och veka, af den största sjelfuppöffring mäktiga qvinnan. Sådant är åtminstone . vårt begrepp om Norma, och derföre skatta vi äfven fru Dustmann-Meyers klara och genialiska uppfattning af denna, att vi så må säga, rolens hjertpunkt särdeles högt, och huru förträffligt sångerskan. förmått att åskådliggöra denna sin uppfattning, att med natursanningens friska omedelbarhet och -den qvinliga. hängifyenhetens. hela kraft och värma framställa en lefvande bild af Norma, den älskande qvinnan med sina i tusen nyanser skiftande sinnesrörelser, ifrån den glödande, men innerliga passionen och svartsjukans marter till moderskärlekens ömhet och sjelfuppoffringens sublima storhet — derom torde, vi hade så när sagt borde, väl icke vara mer än en åsigt hos enhvar som sett det. Måhända förefaller detta passionens starka uttryck en. och annan flegmatisk och vid ett mera energiskt uttryck af känslor och sinnesrörelser ovan nordbo något för mycket färglagdt; men må den,:som så tycker, icke förgäta sånningen af vår störste skalds ord, att: Lätt. det är att uppå färgen skilja En nordisk trohet. medssin hvita lilja Från söderns älskog med :dess röda ros. Särdeles anmärkningsvärdt och beundransvärdt. är fru Dustmann-Meyers. stumma mimiska spel-i den scen, hvari Adalgisa för Norma omtalar sin nyvaknade kärlek, då man i den senares anletsdrag tydligen läser, buru hon ånyo genomlefver sin egen kärleks saga, och hennes upprörda känslor knappast tillåta henne att bibehålla prestinnans värdighet — och hvilket uttrycksaf varmt och hjertligt deltagånde ligger icke i hennes röst, då hon smed ett. mildt. och försonligt leide, vänder sig till den: bäfvande Adalgisa med de:vänligt uppmuntrande orden: Ich bin nicht grausam (jag är grym). . På ett ej mindre betindransvärdt sätt återgifver fru Dustmänn-Meyer den scen, då Norma, utom, sig af själsångest, står i begrepp att :afdagataga de späda frukterna af sin förbindelse med Pollion, men hämdens och svartsjukans demoner plötsligt flykta undan. wid --åsynen af de sofvande små. Vi ovan UTNTANETEREEENNEEEEAIEANOSESEEEEEN