Aftonbladet – 9 juni 1858, sida 2

första afdelningen funnos visserligen några goda hufvuden, mina intima vänner och personliga fiender till Anastasio, hvilka mer än en gång anmanat mig att slå ned honom, och på hvilka jag visste att jag kunde lita; men deras bistånd kunde blott vara tillfälligt, och detta var icke nog. För att ernå mitt ändamål blef oundvikligen nödigt att vinna för mina planer och samla omkring mig ett visst antal af min egen afdelning — ett företag fullt af svårigheter, men som jag tilltrodde mig att verkställa igenom att lägga i vågskålen vigten af mitt namn och mitt personliga inflytande. Ty ehuru stridande emot min blygsamhet, tvingar en sannfärdig historieskrifvares pligt mig att säga, det mitt namn var en auktoritet bland mina kamrater. Den förste i alla klasser, hvari jag varitrintagen, hade vid den tiden, jag omtalar, min ringa person förvärfvat de tre hedersmedaljerna — för .vältalighet, poesi och geometri, en måhända oerhörd sak i skolan. Detta förskaffade mig högtanseende och respekt, ej blott af mina kamrater i minegen afdelning, utan bland hela samfundet. -Professorerna slösade på mig sitt beröm och utvisade mig för de öfriga såsom ett lysande efterdöme, isynnerhet professorn i poesien, hvilken, i sitt hjertas enfald, såg i mig, för att nyttja hans klassiska uttryck, en blifvande återupprättare af den italienska Parnassen. . Äfven skolans styresmän, stolta öfver en lärjunge, som gjorde heder åt inrättningen, bemötte mig med en. aktning, som blef få bevisad. Dessutom gjorde det bistånd, jag beredvilligt och lätt lemnade mina kamrater med att bjelpa dem igenom svårigheterna vid deras arbete, mig högligen omtyckt. Jemnt och ständigt hette det: Lorenzo, rätta dettal— Lörenzo, se öfver det der! Du: ären ber