Aftonbladet – 9 juni 1858, sida 2

mycket på hjertat, att han gret och snyftade, så att han blef riktigt sjuk. Den lilla stackarens hjelplöshet rörde mig till medlidande; jag tog honom: derföre under mitt beskydd, hvarigenom han allt sedermera fick lefva i fred. Från det ögonblicket daterade sig den varma och uteslutande, nästan till dyrkan gränsande vänskap, han hyste för mig, och som aldrig upphörde under vår öfriga lefnad. Han var en öm och tillgifven vän, och jag höll af honom såsom en bror. Alfredo egde en tam sparf. Han hade lärt det lilla djuret att göra allehanda konster och höll oändligen af sin favorit. En dag föll det Anastasio in att skicka och begära af honom fogeln. Alfredo gaf ett bestämdt afslag. Nästa dag fann han sin bordslåda — hvari han, sedan han blifvit orolig öfver Anastasios infall, låst in den stackars fogeln — uppbruten-och-den oskyldiga lilla sparfven liggande död samt bärande tydliga märken af ett våldsamt slut. Man kan föreställa sig Alfredos förtviflan. Han suckade, han gret, han rasade, han ref sitt hår. Förargelsen jäste hos mig och utbröt slutligen. Jag tog en hög ton och beskylde offentligen Anastagio för. gerningen. Känslan af allmänt ogillande af denna gemena hämd var så stark, att Anastasio blef försagd vid: anklagelsen. och förnekade all delaktighet i dådet. Han bedyrade och svor uppåvatt han var: oskyldig, och: efter allt utseende slutade saken dermed. Men katastrofen hade gjort ända på månget tvifvel i min själv Från den stunden kände jag, att ett sådant sakernas skick ej kunde uthärdas och svor inom mig sjelf att göra ett slut derpå. Att-genast uppfylla detta kunde visserligen icke komma i fråga. Jag.hade ingen bundsförvandt utom Alfredo, och Alfredo och jag voro för svega emot Anastasio et-Komp. .