Aftonbladet – 9 juni 1858, sida 2

vid åsynen af de orättvisor och den grymhet, hvartill det var min hårda lott att så ofta vara vittne. Att börja en kamp emot Anastasio komp. vore att störta mig sjelf i ett bottenlöst djup af oro och bekymmer och taga afsked af allt lugn; bättre att låta allt detta -ha sin gång och hålla sig stilla. Detta kände jag och sade det till mig sjelf tjugo gånger om-dagen, men tjugo gånger om dagen uppreste sig inom mig någonting emot en sådan sjelfvisk slutsats och manade mig att handla. . Detta något var en stark ande, ständigt sårad af hvad jag såg, och ett något romantiskt och äfventyrligt sinnelag, som läsningen af några riddareromaner, hvilka hade för mig en outsäglig lockelse, nyligen hadei icke ringa mån utvecklat. Att göra mig sjelf till hämnare af de emot hela klassen begångna oförrätter — att understödja den förtryckte och straffa tyrannen, — hvilken lockande utsigt för en trettonårig inbillningskraft; uppfyld af Rinaldos, Ruggieros, Orlandos och Hela det vandrande ridderskapets stora bedrifter! Det, tänkte jag, skulle verkligen vara en ädel lott — en lott mig värdig. Och sålunda ryckt emelian stridande impulser, var jag i ett tillstånd af plågsam oro, när en händelse inträffade, som gjorde slut på allt vankelmod. . Jag har nämt Alfredo, en kär vän till mig; han var en af dessa milda och ömma varelser, som lefva förnämligast uti sina känslor; och som, för svaga för att lita på sig sjelfva, behöfva stöd af en vänlig arm. Detta stöd hade Alfredo funnit.i mig. När han, två år förut, först kom in i skolan, hade hans kam rater i tredje afdelningen, uti hvilken jag då vär, icke sparat på de skälmstycken och-elaka upptåg, hvilka, enligt en traditionel vana, så gammal som sjelfva skolan, förestodo alla nykomna. Denstackars gossen lade detta så