sjelfva Verket delade med Anastasio, och ivaraf han endast tillfälligtvis begagnade sig, till utöfvande åf någon liten personlig hämd, ty han-var mycket hämdgirig. Men äfven-då stälde han så skickligt till, att ban: framhöll sin kollega i förgrunden, så att, som man säger, den senare fick bära hundhufvudet. Detta slags machiavellisk slughet och vanan att vid åtskilliga tillfällen ganska fritt klandra Anastasios utpressningar, i hvilkas frukter prinsen var för rik och stolt att taga någon andel, afvände den allmänna harmen ifrån honom sjelf. Han hade dessutom, när han ville, egna medel att. intaga, hvilka, oaktadt allt hvad emot honom kunde anmärkas, förskaffade honom en viss grad af popularitet. Jemte dessa fyra individer, märkvärdiga genom sitt förderfliga inflytande, mig sjelf och en kär vän jag hade — de två enda representanterna af en dold opposition — bestod vår afdelving af obetydliga gossar, om hvilka riktigare kunde sägas, än Pope säger om det vackra könet: De flesta skolgossar ha allsingen karakter; knotande emellanåt, när de blifva illa behandlade, men låtande allting ha sin gång. Jag har för ofta ömnämt utpressningar, för att icke ingå i några detaljer rörande deras beskaftenhet och sättet hvarpå de verkstäldes. Det första jag skall omtala hände dagligen. En stor skifva bröd var allt hvad stiftelsen yestod till vår frukost; men hvar och en, som så bebagade, bade lof att för sina handpenningar köpa hvad helst han åstundade såsom illägg till sinfrukost, en eftergifvenhet, hvaraf få försummade att begagna sig. Likaså ordentligt, som frukosttiden inträffade, gjorde Anastasio, åtföljd af sina tvenne blodhundar, helt kallt sin rund och bemäktigade sig med en tiondeuppbördsmans. hela allvarsamhet af de goda ting, hvilka voro utbredda för hans ögon, såsom smör, fikon, persikor, korfvar, en part mer än tillräckligt stor. att mätta hans egen och hans värdige drabanters snålhet. Sedan detta var gjordt, gingo detre, satte sig i god ro ned vid sitt eget bord och. trakterade sig på vår bekostnad: (Forts)