Aftonbladet – 8 juni 1858, sida 2

vill omnämna ett drag, som, enligt hvad jag tycker, är karakteristiskt. it På den tiden, om hvilken jag skrifver, sysselsatte eh stor händelse hela: Europas uppmärksamhet — jag menar en handfull grekers hjeltemodiga bemödanden emot musulmanska förtrycket. Sväfvände berättelser.om denna kamp hade inträngt jemväl i vår skola, och jag behöfver. väl ej tillägga, att en allmän känsla af varm sympati för grekernas och kristendomen sak uppstod ibland oss. Anastasio ensamii vår afdelning, och jag tror i hela skolan, önskade turkarne framgång och kallade grekerna rebeller. 1 Ett par gossar, utmärkt långa, starka och dumma, de två Herkulerna i afdelningen, utgjorde hans lifvakt och tjenstgjorde som hans skoningslösa bödlars Det var de, som uppburo hvad han utpressade, — hvaraf de sjelfve behöllö en god del — och vidmakthöllo den strängaste subordination medelst slag af knytväfven eller, än värre, genom att grymt prygla med en tjock dagg hvarje olycklig stackare, som röjde minsta tecken till motstånd. Men ehuru starkt dessa två representanter af få styrka uppburo Ånastasios herravälde, voro de Kvarken de enda :eller måhända de vigtigaste stöden för hans makt. Den hemtade sin förnämsta styrka från det erkända medhållet och Moraliska gillandet af en bland de mest inflytelserika personerna i afdelningen; den fjerde i denna lilla liga af despoter. Vacker, rik och förnäm, med en titel och ett historiskt namn, — två ting, som aldrig underlåta att till n viss grad göra intryck på en ungdomlig inbillningskraft — egde den unge prinsen dUrbino allt hvad som är egnadt att intaga och förleda mängden. För männens krypande partiskhet och inställsamheten af smickrare, hvilka finnas så väliskolor, som i verlden, hade slutligen förderfvat goda anlag och väckt hos honom den tro, att hans titel satte honom högt öfver hans plebejiska kamrater samt gåfve honom rättighet att befalla öfver dem. Prinsen, det måste jag medge, utöfvade sparsamt den makthan, i