Aftonbladet – 7 juni 1858, sida 3

förnöjelse; icke så mycket öfver hoppet att jag skulle få anjovis, som öfver det förändrade bemötande denna oförväntade ynnest bebådade. Nu öppnade Margherita dörren till min cell, kom in till mig och satte framför mig en tallrik full af — fiskben. Det var ett grymt skämt. Jag sade ingenting; men inom mig svor jag att jag nästa dag skulle vara borta; och bort gick jag. Hela natten satt jag uppe klädd, ochi daggryningen smög jag mig sakta ut och tog vägen till Genua. Vi voro i September månad, och det var mycket vackert väder. Jag gick raskt på; emellanåt stannade jag för att hvila. Mot middagstiden blef det mycket varmt, och jag tog mig en lång, god lur i en åker bredvid vägen. Många gingo förbi, hvilka tycktes känna mig, och frågade hvarthän jag ämnade mig helt allena — en fråga, hvilken jag alltjemt besvarade genom att nämna ett ställe, som min farbror ofta plägade besöka, och dit, sade jag, han hade skickat mig i ett ärende. Ingen mat hade jag, ej heller penningar att derför köpa någon; men jag åt en hel hop förträffliga vindrufvor, hvilka, så snart jag begärde dem, genast skänktes mig af de välvilliga -bönderna, hvilka jag händelsevis såg i vingårdarne. Emot aftonen gick jag in,i en liten stad, der jag förut varit och der jag visste att en ny kyrka var under bygnad. Jag gick rätt fram till kyrkan, lade mig ned mellan två stora s enar, läste mina böner och föll i sömn. Solen stod högt på himmelen när jag vaknade och åter började min vandring. Det värkte i min kropp, mina fötter. voro sårade och svullna, och jag började allvarsamt tvifla på möjligheten att till fots hinna fram till bestämd ort. Likväl släpade jag mig framåt så godt jag kunde och kom snart till ett litet hvitt hus, till hälften undangömdt emellan