Aftonbladet – 7 juni 1858, sida 3

blef jag varse, midt emot der jag stod, en träbänk bredvid en bagarebod. Jag gick dit, satte mig ned och väntade. Jag väntade så länge, att jag slutligen började misstänka, att både karlen och scudon voro sin väg, och att jag var offer för ett skälmstycke — en upptäckt, föga egnad att lifva mitt nedslagna sinne. Slutligen frågade mig en gammal, tjock fru — förmodligen bodens egarinna — hvad jag så länge väntade uppå. Jag berättade henne min historia. Ack, stackars barn! sade hon, du har blifvit skamligt bedragen; men hvem har det nånsin kunnat falla in att skicka ett sånt litet lamm allena på en resa? Hör på! Försök att komma ihåg, och låt mig få veta hvar din pappas hus är! Jag nämde San Georgios kyrka, hvilken jag visste vara nära derintill. Det är lång väg dit, sade hon; och när du får se kyrkan, frågade hon vidare, är du då säker på att hitta hem? Jag svarade henne ja. Sedan den beskedliga tjocka frun hvisslat två gånger, kom en halfnaken pojke fram ifrån de hemlighetsfulla gömställena inom boden, och hon tillsade honom att åtfölja mig till kyrkan, som jag hade omnämnt, och taga vara på mig tilldess jag funnit min fars port. Jag tackade den goda frun, så godt jag kunde, och följde min vägvisare. Efter ungefärligen en half timma hunno vi fram till kyrkan, hvarifrån jag icke hade någon svårighet att finna min väg hem. När jag kom fram, var jag så trött och nedslagen, att jag knapt vågade draga på klocksnöret. Jag undrade, om de ville släppa in mig, eller köra bort mig som en bedragare. De släpte dock in mig; och inga ord kunna uttrycka den tröst det var, att känna mig än en: gång tryckt i min mors armar och att brista ut i en häftig act vid: hennes barm, (Forts,)