kare i min skrubb, och ingen var hemma, — anfall af rädsla, härledande sig ifrån besynnerliga, hemlighetsfulla ljud rundtomkring mig, — voro en hård pröfning, men varade blott en stund. Hvad som aldrig upphörde, hvad som öfvergick allt mitt tålamod, hvad som gjorde mig öfver allt begrepp eländig, var en tung, pinsam, oupphörlig känsla af ledsnad, som gnagde på mitt bjerta och förtärde mig tum efter tum. Att sitta der hela dagen allena, med ingen lexa, ingen abbå, icke samtala med någon menniska — hvilken outsäglig tortyr! Sjelfva bullret, som så mycket skrämde mig, var ibland välkommet och blef en lättnad. Tryckningen af rädsla utestängde åtminstöne tryckningen af ledsnad. Och likväl behöfde jag blott säga ett ord för att bli fri; men jag ville icke säga det. I mellanväggen, som skilde mitt fängelse ifrån matsalen, var ett litet gallerfönster, genom hvilket jag kunde höra hvarje ord som talades utanför detsamma; och mer än en gång bade jag hört kaniken under middagsmåltiden yttra,. att om jag bad om förlåtelse, skulle den beviljas mig; men jag var för mycket uppbragt öfver den behandling jag undergick, för att förmå mig att bedja om förlåtelse, och min farbrors vinkar förblefvo obegagnade. Mina tankar voro riktade åt annat håll; planer till flykt åt Genua hvälfde sig oredigt i mitt hufvud. En natt gick jag till och med så långt som till porten och hade min hand på portklinkan, men mitt. mod svek mig. Det var så mörkt utanför. En dag — det var den elfte af min fånfören — efter en lång, hviskande öfyveräggning emellan Margherita och min farbror, hörde jag den senare säga högt: Detär mycket god anjovis, och jag har lust att skicka några till den stackars gossen; jag vet att han tycker om demp, Mitt hjerta vidgade sig af