Aftonbladet – 7 juni 1858, sida 3

snart kom till en kris, som blef besvärlig fö! Min vän midtemot. Denna omständighet hade den verkan att i icke ringa mån förminska hans vänskap för mig; ty efter att ba utaf innersta hjerta önskat mig åt fanders, brydde han sig icke mera om mig, än om jag ännu hade varit i min farbrors matsal; så att när. efter två dygns skakning, hvarunder jag var sjuk och hungrig och eländig, vi ändtligen framkommo till Genua, och jag stigit ur vagnen, fann jag mig stående allena och hjelplös midt på piazza della Annunziata, med mitt knyte under armen och stor lust att brista ut i tårar. Jag hade ännu icke fylt nio år. Ehuru ganska liten då jag lemnade Genua, var mitt lokälminne tillräckligen lifligt för att jag skulle ha varit i.stånd att hitta. hem, om jag hade blifvit utsläpt ur vagnen på något centralt ställe; men från denna afsides belägna plats fann jag den saken vara oändligen hopplös. Jag beslöt således att fråga efter vägen, och då jag såg på något afstånd en grupp af herrar med piskor i handen: och korta svarta pipor i munnen, gick jag fram till -dem och, samlande allt mitt mod, frågade om de kunde säga mig hvar signor Benoni (min far). bodde. Min fråga tycktes väcka mycken munterhet bland. sällskapet. En af dem, en lång figur med svart kindskägg, en svart silkesmössa på hufvudet och svart blankhatt derofvanpå, frågade mig om jag hade några penningar. Jag svarade: Ja, en scudo. — Bra, min lilla vän! Gif den åt mig, så skall jag föra dig till signor ... hvad var det han hette? — Jag var så ifrig att komma hem, att jag genast ingick på förslaget och gaf honom min scudo; deruppå bad min nye vän mig att vänta, tilldess -han komme tillbaka, och gick bort med de öfriga. Jag var mycket trött, och då jag såg mig omkring,