Aftonbladet – 7 juni 1858, sida 3

mig, men mitt nuvarande lefnadssätt var så uselt och så ledsamt, att hvarje förändring var mig välkommen; dessutom var tanken att jag skulle komma i skola, enligt mitt begrepp, detsamma som första glimten af förnuft och utgjorde. så till-sägandes en del af mitt väsende. Jag tog således saken mera lugnt än min farbror förmodligen väntade, och jag sade blott att jag var beredd att göra allt hvad min far åstundade. ingenting af allt detta hade kanske händt, om icke vår granne enklingen fått i sitt hufvud att gifta om sig. Anstalterna till min resa togo föga tid och förorsakade ringa besvär. Hela min garderob bestod af ett halft dussin skjortor, lika många par strumpor, ett par byxor, utskurna ur en af min farbrors gamla prestrockar, samt den yllesammetströja och dito byxor, som jag bar på mig. Således gjordes fort ett knyte, som jag lätt kunde bära under armen, och min resa utsattes tillandra dagen derefter, — en tisdag, klockan sju på morgonen: Min farbror rekommenderade mig hos en sin vän, hvilken i ett ärende skulle fara till Genua och lofvade att ha omsorg om mig. På morgonen, då vi afreste, gaf den gamle presten mig en scudo, med sträng förmaning att icke förslösa den, en liten burk med inlagda öliver, som jag skulle spisa jemte mitt bröd, och slutligen sin välsignelse. Vi foro åstad. Rörelsen af Vagnen, en mycket trög vetturino, och vid hvilken jag var ovan, roade mig i början, men gjorde mig snart illamående, mycket illamående. Herrn, som skulle ha omsorg om mig och som satt midt emot mig, frågade mig flera gånger, om jag kände mig. må illa, hvarpå, jag vet icke hvarföre, jag lika så ofta -svarade; att jag icke gjorde det; men sant var, att jag kände mig förfärligt sjuk — till en sådan grad, att det