Aftonbladet – 7 juni 1858, sida 3

några träd, hvilket jag höll på att gå förbi. när — huru förskräckt blef jag icke af att höra en välkänd röst ofvanför mitt hufvud säga helt tydligt: Der är han ändtligen! Jag såg upp och blef varse i ett af fönstren kanikens och Margheritas grinande ansigten. De hade föregående dagen förlorat alla spår af mig, då de ovetande gått förbi mig under en af mina halter för att hvila, och hade tagit in på värdshuset vid vägen, förbi hvilket de visste att jag nödvändigt måste gå, och hvarifrån de höllo skarp utkik på landsvägen. Det öfriga kan lätt gissas; några timmar derefter var jag åter i det förhatliga hemmet, som jag hade hoppats att aldrig mer återse. Min farbror och Margherita gjorde mycket narr af mig för mitt försök tillflykt; de kallade mig sedermera rymmaren eller desertören, och alla besökande anmodades att göra detsamma. Min flykt hade inga allvarsammare följder än denna; men kaniken, hviken redan underrättat min far om mitt skamliga uppförande vid serenaden, skref nu åter, för att vidt och bredt berätta detta nya streck, och utmålade mig till på köpet så illa, såsom en sjelfvåldig, oregerlig, hårdnackad Pojke, att min far insåg nödvändigheten af att ofördröjligen qväsa detta uppstudsiga sinne och beslöt att med ens skicka mig till skolan, Få dagar efter de händelser, jag nyss berättat, bar jag hem ett bref med min fars välkända handstil, efter hvars genomläsande min farbror behagade antaga den mest högtidliga uppsyn, Han rynkade ögonbrynen flera gånger, gick några hvarf fram och tillbaka i den lilla salen, stannade midt framför mig, blickade mig rakt i ansigtet och sade på det mest eftertryckliga sätt: Desertör! Din far kallar dig tillbaka till Genua, — Du skall sättas i skolan. Utsigten af skolan var föga behaglig för