Aftonbladet – 7 juni 1858, sida 2

serenad — ett charivari. Vid slutet af bröllopsdagen, emot mörkningen, just då vi skulle sätta oss ned till vår qvällsvard, fingo vi höra ett annalkande ljud af trummor, pipor och tamburiner, hvilket lockade oss till fönstret. Det var i sanning en ståtlig syn. Hela gatan, utefter hvilken vi sågo, och der det sälla par ret bodde endast tre portar ifrån oss, svärmade af folk. Trupper af bondfolk, tre i hvarje led, framtågade i procession, några svängde illuminerade granrisruskor, uppträdda på stänger, andra buro knippor af kattostplantor, tjocka som träd; midti processionen kom en vagn, dragen af fyra åsnor, i hvilken sutto majestätiskt två ofantligasvin, öfver hvilka hvälfde sig ett löftak af malvor, så högt, att det nådde öfver första våningen i husen. Derefter följde en stor hop män, qvinnor: och barn, försedda med pipor, horn, trummor, pannor, eldtänger, skyfflar, med ett ord allt sådant som kunde göra väsen. Vagnen stannade midt under den lycklige brudgummens fönster, och vid en signal af anföraren för den talrika orkestern började männerna att hojta, qvinnorna att skråla, åsnorna att skria, svinen att grymta, trummorna att skrälla, pannorna, eldtängerna och skyfflarne att skramla, med ett ord, der uppstod en konsert, ljudlig nog att icke allenast döfva de lefvandes öron, utan ock att väcka de döda ur sin slummers. dj Jag hade oändligen roligt af tillställningen; jag var blott ledsen öfver att jag icke kunde gå ned och blanda mig i hopen och göra sällskap med en mängd pojkar, hvilka Jag. .mycket beundrade, och hvilkas sysselsättning var att släpa uppå och skramla med tjocka jernkedjor. Men min farbror, som var god vän med föremålet för serenaden, var af helt annan tanke, Han ogillade upptåget på det högsta,