Aftonbladet – 7 juni 1858, sida 2

traktande den lilla, spensliga, sjukliga, stilla varelse som jag var, med ingenting mindre, det vete Gud, än öfverflödig lifskraft. En lång, slankig, gulblek, utsvulten ung abbeplägade komma hvar dag efter middagen för att initiera mig i latinska språkets hemligheter mot tre bajocchi för timman. Tre-bajocchi-latin kan icke förväntas vara af bästa sorten, hvilket kan förklara, att min. mästare lärde mig deklinera: bonus, comparativus bonior, superlativus bonissimus. Hvad som mest frapperade mig hos denne värde herre var en hemlighetsfull magplåga, som ansatte honom hvar dag, just i det ögonblick, då min farbror tillstängde husporten, när han gick ut att spatsera. Den stackars karlen led en förfärlig plåga, som kunde lindras endast genom upprepade besök hos en viss stor grön vinbutelj, som stod i en vrå, och hvilken, emedan vin var den enda Konsumtionsartikel, som jag icke tyckte om, icke hölls under lås och nyckel. : Att vin skulle verka såsom ett specifikt medel mot magplågor var temligen besynnerligt; men någonting ännu besynnerligare var, att hvar gång min fabror råkade stanna hemma under lektionen, fick min värde vän alls intet anfall af sitt onda, men i det stället blef han så misslynt, att han fann fel i allt hvad jag gjorde eller sade. f j Sådan var den krets, i hvilken jag vistats under två hela år, hvari, till följd af en order från högqvarteret, jag skulle vistas ett år till, när en af våra grannar, en enkling, sjuttiofyra år gammal, fick i sitt hufvud att gifta om sig — en händelse, som, ibland andra verkningar, hade den mest oförmodade följd att åstadkomma en förändring i mina utsigter. Det var och är ännu en sed der på orten att, när en enkling å nyo inträdde i det heliga äkta ståndet, han skulle undfägnas med en