Aftonbladet – 7 juni 1858, sida 2

smäda Frankrike och fransmännen. Detta var hans andra käpphäst. Hvad Frankrike och fransmännen gjort den gamle kaniken emot, vet jag icke, men jag kommer mycket väl ihåg en viss anekdot i det ämnet, hvilken han jemt och ständigt upprepade, med alltid ny förnöjelse och icke liten stolthet. Då han en gång var i grannskapet af Var, der denna flod skiljer sardinska staterna från Frankrike hade han begifvit sig öfver bron, gått öfver på franska sidan, pekat fingret åt Frankrike, och kommit tillbaka triumferande. Låt Frankrike reda sig ifrån detta så godt det kan! Min farbror, såsom jag sagt, var snarare god än elak. Olyckligtvis var Margherita, hans a hushållerska, hvilken. helt och hållet ledde honom vid näsan, snarare elak än god. Hon ansåg mig såsom den der gjort intrång i hennes hus, och behandlade mig i enlighet dermed. Hon missunnade mig hvar brödbit jag åt; det var hon som plägade lägga för åt mig vid bordet, och det gjorde hon så knappt, att fastän min tallrick tycktes vara temligen försvarligt försedd, kunde jag knappt med dess innehåll tillfredsställa de måttliga fordringarne af en aptit, som ingalunda var slukande. När måltiden var förbi, gömde Margherita så noga öfverlefvorna, att den uppmärksammaste eftersökning genom hela huset icke skulle ha kunnat leda till upptäckten af något ätbart att dermed ens ha trakterat en råtta. Ibland kände jag mig verkligen så hungrig, att jag nästan kunde ha ätit upp mina skosulor. Margherita kunde icke bevekas hvarken af skäl eller böner, och ett vädjande till min farbror gjorde saken värre i så måtto, att det ådrog mig ett obestämdt antal örfilar af den värda matronan — en summarisk process, som tycktes mycket behaga henne, och hvarmed hon förlustade sig mycket oftare än nödigt var, då man tager i be