om det mål, hvartill man syftar, och en poli tisk öfvertygelse.s z Louis Napoleon såg något förlägen ut. Ef ter; ett. kort astillatigande svarade han: Mir åsigt är ;kejsaredömet,.. Blef icke franska na tionen derunder lyftad till höjden af ära och lycka? Jag ärvöfvertygad att kejsaredömets öde beror på nationalviljani 7 Men kejsaredömet innefattar i sig den ärftliga principen. ; Ja. Och huru är det möjligt att folkvälde skulle kunna förlika sig med den ärftlig principen? De ärö alldeles motsatta begrepp. Den senare är ett förnekande af ien förra. Nationalviljan kan ju förändra sig, och det ligger i sakens natur att den måste göra det, under det att hvarje irftlig makt är teoretiskt orörlig. Det ä orimligt, att den nationalvilja, som i dag är. skall förstöra morgondagens, och att folkväldet skulle upphöra: genom en handling af just samma makt, . Om man omfattar en person för att strypa honom, så är det ingalunda en princip, utan helt enkelt ett förräderi deruti. En demokrat måste nödvändigt vara emot hvarje slags ärftlig regering. Folkväldet ä cke en princip, som kan inskränkas till en viss tid. Hvarföre skulle nuvarande generasion hafva att bestämma öfver ett kommande slägte? Ett dylikt beslut skulle tydligen vara af noll och intet värde. Louis Napoleon vidhöll icke längre sin åsigt. låchan troligen insåg att han icke. längre ikunde försvara den; och en paus uppstod: För att gifva samtalet en annan vändning. sade han slutligen: Det må vara sant hvad i har sagt, men hufvudsaken blir alltid att iregeringen eller regeringsformen, om ni så vill, har befordrandet af folkets rätt i sigte.. Derefter talade .han om behofvet af sociala reformer, ..och då jag fortfor att yttra mina isigter, syntes de från början till slut öfver-nsstämma med hans. Då jag fann många nisstag i hans politiska åsigter, förandrade let mig så mycket mera att se, med hvilken lätthet han hade tillegnat sig socialismens djupaste grundsatser, hvaraf han sedermera såsom kejsare betjenade sig för satt sätta skräck. i olk t och låta bortvotera dess frihet. Jag ger ännu ett exemplar af Pauperismens utrotandev, som han i ett anfall af socialism hade författat och som han lemnade mig, försedt med ett par smickrande rader på bokens första sida. . Jag stannade trenne dagar, och vi afhazdlade under denna tid de mest olika ämnen. hvilka rörde antingen allmänna politiska frågor eller särskilt fångens ställning. at En eftermiddag talade jag med honom om de särskilta omständigheterna vid hans misslyckade attentat i Boulogne; dervid svek, honom plötsligen rösten och han blef tyst, Kämpade ett ögonblick att qväfva en snyftning och. utbrast i tårar. z Följande dag spatserade jag med honom på den smala vallen, der han fick gå, naturligtvis bevakad af skyltvakter. Jag ser honom ännu för mig, huru han går långsamt och med sänkt:hufvud :ochstalar sakta, liksom han fruktar att vinden skulle föra hvarje hans ord till fångvaktaren. Vi talade om en nyligen utgifven historia öfver romerska kejsardömet; hvilken Louis Bonaparte mycket beundrade, emedan. författaren hade försvarat tyrannerna, hvilka Tacitus brännmärkt med evig vanära. Enligt Louis Bönapartes åsigt hade Tacitus orätt:och denne moderne författare. rätt.. .Jag hade-ännu icke läst boken som han prisade, men insåg hvarföre han gjorde det och opponerade mig derföre samt råkade dervid i hetta. Var god och tala sakta, hviskade ban; vändande sig om och visade på en man, som följde oss på kort afstånd och icke lemnade oss ur. sigte. Louis Bonaparte erinrar sig måhända icke mer, men jag gör det, att hamn begagnade: sig af detta tillfälle att utgjuta sig mot den lumpna polis, som håller en hel armå af spioner, :agna från samhällets lägsta schakter, och som dessutom skryter — af huru demoraliserade dessa agenter äro. (Forts. följer.) varen NY FU ER H FY EN Ox