HET AFI AC VI TLILIIS UUGTIUCISET, TATL Udmoten af. provisoriska: styrelsen Louis Blanc. utgifvit en. vederläggning af åtskilliga deri gjorda. beskyllningar. .mot nämde styrelse. isynnerhet så. vidt de röra Louis Blanc sjelf och . hans politiska ; och socialistiska vänner. -Derunder kommer han äfven att beröra sitt förhållande till Frankrikes nuvarande styresman, så. väl. under den tid denne var statsfånge på Ham som då han efter Ludvig Filips fall såg nya utsigter öppnas att få sina äregiriga drömmar uppfylda. De samtal, han under dessa -olika perioder hade med den blifvande kejsaren, har Louis Blanc i dessa sina Revelations, äfven återgifvit; och de öfverensstämma . äfven tillräckligt med den mobderne. Octaviani karakter, för att vi kunna vara säkra att de i det väsentligaste äro: sanna: I Då Napoleon var en af verlden bortglömd Tfånge på Ham, bad han Louis Blanc, uti ett enträget bref, att besöka honom... Olyckans sak: är helig, tänkte denne och beslöt att antaga inbjudningen; sedan han erhållit tillåHtelse af myndigheterna. Han berättar om förloppet af. detta besök följande: I Jag kände något mera om det bonapartistiska partiet än man i allmänhet visste, genom min bekantskap med madame Gordon, I som var den egentliga anstiftarinnan af Strass burgersammansvärjningen, hvari egentligen blött två personer, hon och löjtnant Laity, Ispelade hufvudrolerna. Hon var ett vackert fruntimmer, som alltför mycket älskade intriger, men var eljestgodsint och hjertlig samt rikt .begåfvad med: naturlig vältalighet och:mod; : Jag hörde-af henne. sjelf, att. då de sammansvurne. i :Strassburg. behöfde.. en gammal.krigare, hvars: namn och rang kunde inverka på garnisonen, hon sjelf skyndadestill Dijon, hvarest. öfverste Vaudrey då vistades, och öfvertalade honom att så hastigt skynda till-dess bistånd, att han: i töfflorna steg iresvagnen... Hennes hängifvenhet för Napoleons minne var gränslöst, men hon aktade just icke, särdeles det bonapartistiska partiet, emedan hon trodde att det saknade upplysta och modiga män, hvilket hon blott ansåg Laity, Aladenise och Fialin vara. Fialin, som lefde under det antagna namnet de Persigny och som till sitt valspråk antagit Jag tjenar., var enligt madame Gordons mening partiets stöd. Om Louis Napoleon hade hon icke särdeles höga tankar. Jag påminner mig, att jag en gång på skämt frågade henne om hon älskade honom. Ah, svarade hon, jag älskar honom politiskt. För att säga sanningen gör hän ett qvinligt intryck på mig. Dessa. hågkomster sysselsatte mig under minresa till Ham: Den förste jag der träffade var herr Acar, som vistades hos Louis Napoleon såsom kemist och-var en märkvärdig sammansättningaf bonapartist och republikan. Han blef mycket glad att se mig och. sade: Nu hafva vi hjelptrupper, och med dem skola vi snart segra! Sedan berättade han att fångens anhängare delade sig i två olika klasser, hvaraf den ena, med Persignyi spetsen, bestod af de mest fanatiske anhängarne till kejsarriket, under det den andra Mgjordes af republikaner, såsom löjtnant Laity, Degeorge, Joly, Peanger och han sjelf. Louis Napoleon väcklade mellan båda partierna, hvilket man naturligtvis måste tillskrifva hans ställning; hans afsigter voro redliga; men kunde blifva förändrade; om han öfverlemnades åt de kejserligt sinnade rådgiftarnes skadliga inflytande; och det vore derföre en pligt att förekomma en sådan olycka. Jag åhörde honom med förvåning, då jag väl icke kunde inbilla mig att republikens återställande berodde på om Louis: Napoleon gillade dess grundsatser. Jag infördes i slotteti ett stort, väl. möbleradt rum, hvarest ingen beqvämlighet tycktes fattas... Jag såg strax att fången behandlades väl, hvilket länder Ludvig Filip till stor heder. Louis Napoleon satt i en djup fåtölj mellan kaminen och ett med böcker och papper. cbeströdt bord. --Han steg upp vid min ankomst. och räckte mig händerna med ett på samma.-gång hjertligt och. förbehållsamt uttryckz Det förekom; mig som-onm han mot mig; ville santaga.en diplomatisk hållning; han märkte det likväl genast sjelf och bemödade sig att vara fri och ogenerad i sitt tal. Jag hade aldrig förr sett honom och kunde, då jag ännu icke kände den Napoleonska familjen, icke bedöma huru olika till anletsdrag, hållning och sätt han var de öfriga medlemmarne deraf. Det förundrade mig likväl att han egde intet af den Napoleonska typen, att ban talade med en främmande brytning, och att han var mindre herre öfver språket än någon som jag hittills talat med. Så länge samtalet vände sig kring Ludvig Filips politik, voro vi fullkomligt af -samma tanke. . Vi voro båda öfvertygade att ett system, bygdt på korruption hemma och beständig förödmjukelse utifrån, ej länge kunde ega bestånd. ; Men. då talet föll på framtiden skilde sig våra åsigter. Då han utgaf sig för en äkta demokrat och fullkomligt gillade fölkväldets princip, frågade jag honom: Huru böri er tanke denna primcip utföras. Han svarade utan betänkande: Genom den allmänna valrätten. vd Ingen har varmare än jag försvarat denna grundsats, svarade jag, men man måste göra noga afseende. på det omedelbara-praktiska resultatet deraf. Det torde vara. er bekant, hur okunnigt. landtfolket är i Frankrike; om vi skulle räkna efter huru många tusenden som icke kunna läsa och: skrifva, skulle siffrorna synas fruktansvärda, Dessutom måste man betänka den stora olikheten i samhällsställning; man får icke vänta sig att personer, som äro beroende af andra för sitt: dagliga, bröd och sina familjers underhåll, skola rösta oberoendes , Tror ni, afbröt han mig, att nationalviljan får-skattas så lågt, att ni har rätt att, om ni skulle: ha makt dertill, : mot-dess vilja påtruga mängden er politiska öfvertygelse? Nej, det säger jag icke, men man får icke lägga den allmänna välrätten liksom en laddad pistol i ett -barnshänder. Folkväldetinnefattar icke, att de, som ega förmåga att RN SV VR EK UT NV Fp