KONGL. TEATERN. På Kongl. teatern uppträdde i går afton för örsta gången fru PDustmann-Meyer såsom lonna Anna i Don Juan. Fru Dustmann-Meyer är i besittning af en tark och omfångsrik röst, hvars högre toner synnerhet utmärka sig för mycken klarhet och yllighet, och hvars, såsom det tyckes, naturiga böjlighet genom en förträfflig sångmetod vunnit en hög grad af utveckling, hvarigenom sångerskan förmår, icke blott att utan ansträngning låta den klinga ut i all dess intensitet, men som äfven sätter henne i stånd att med en förvånande lätthet attackera snart sagdt hvilken ton som helst, samt att ifrån en länge athållen ton utan andhemtning göra öfvergång ill en annan, hvarpå prof lemnades i brefarian, hvari man dock saknade den klara och perlande drill, som vi annars varit vana att deri återfinna. Också synes fru DustmannMeyer hafva mera egnat sig åt den stora, så kallade breda stilen än lagt sig vinn om koloratursångens finare nyanser. Hvad rolens dramatiska fordringar beträffar, visade sig fru Dustmann-Meyer äfven deråt hafva egnat ett noggrannt och detaljeradt studium genom det väl uppfattade och färgrikt återgifna uttryck, hvarmed hon återgaf de vexlande momenterna deri, hvaribland vi i främsta rummet skulle vilja nämna hennes förträffliga utförande af Donna Annas stora aria i andra akten, hvari icke blött sorgen, men äfven de starkare lidelserna at hämd och förtviflan, så i sång som spel, blefvo fullkomligt representerade. Uti sjelfva den dramatiska aktionen saknade man ej heller hos sångerskan det plastiskt vackra, som emellertid, föratt vara af sann effekt, icke får för ofta anlitas; och det förtjenstfulla i hennes stumma mimiska spel torde icke med tystnäd böra förbigås. Genom en lycklig förening af dessa egenskaper gaf fru Dustmann-Meyer åt sin framställning af donna Anna, om icke någon ideal eller i egentlig mening originel prägel, dock en särdeles liffig dramatisk färg och en viss realitet, som icke kunde undgå att väcka mycket intresse och som tillvunno sångerskan stort bifall, åtföljdt afen enkel och tvenne dubbla framropningar. MIl Gelhaars återgifvande af Zerlinas rol vann ganska mycket bis fall och erkännande, hvilket äfven blef hr Dahlgren till del för hans utförande af don Octavios aria i tredje akten. MI Röske belönades för sitt föredrag af donna Elviras stora aria i första akten med framropning. Salongen företedde åtskilliga tomheter å-de öfre raderna, och de bekanta biljettmånglarne sägas ha gjort ansenliga förluster, i det de måste sälja ett ickemobetydligt antal biljetter till underpris.