Undertecknad har shärmed äran tillkännagifva, att jag öfvertagit försäljningen af den sedan flera år välkända. Segelduk af. Wrights fabriks. tillverkning, och anhåller att Herrar Skeppsredare och Reqvirenter behar-; gade insända sina uppdrag direkte till mig, under: adress: Herr Carl Bruun, S:t Petersburg. Tillika rekommenderar Jag mitt väl assorost BYS RRLIOGRER BYBORNA SÄr ni presenterad för min man? fråga de hön: Nej, men det skulle vara mig ett stort nöje att få lära känna den, åt hvilken ni anförtrott värden öm er lycka,, svarade Nordenborg med Bjertlig artighet. Grefvinhan gaf ett tecken åt sin man, som på föga afstånd ifrån dem samtalade med några herrar och ett ögonblick derefter framkom till henne med denna frågan: Befaller du något, min söta Ebba?, Det låg i dessa ord en fullkomlig artighet, men också ingenting annat. Och den allrafilyktigaste blick på den, som uttalat dem, var tillräcklig för att upplysa om att man hade framför sig en af dessa fadda, inskränkta varelser, för hvilka konvenansens 1eglor äro högsta lag, och som genom ett brott emot dem skulle anse sitt goda namn ohjelpligen förspildt. Grefve Gyllensporre var visserligen en hederlig karly, ty det är högst ignobelt att icke vara det; men hans begrepp om heder voro lika trångbröstade som alla hans öfriga begrepp. Kort sagdt: icke var han den man, som kunde nå Ebba lycklig. Nordenborg såg det vid första ögonkastet, och bans bugning blef derföre mindre djup än den han ärnat åt Ebbas make. Med den ene af dessa två män, som nu stodo framför henne, hade Ebba en gång ansett som den största sällhet att få förena sitt öde; med den andra återigen hade detiverkligheten blifvit förbundet. Dei ene af dem var Visserligen hu blött en ruin, men öfver densamma låg dock en. viss melankolisk, impsstorhet ännu utbredd. Den andre deremot hörde till dessa lycklige, hvilka icke kunna förfalla, ty de hafva ingenting att förlora. I de blickar, med hvilka grefvinnan Gyllensporre skiftesvis betraktade dem, stod hennes öde med tydliga ord beskrifvet, Det låg i