Aftonbladet – 1 juni 1858, sida 5

genom sin okonstlade naturlighet. Med låg, men bestämd röst genmälde han: Icke lycklig, ty jag anser den lycka, hvilken hoppet, låter oss skåda i våra ungdomsdrömmar, endast vara en bedräglig hägring, som ständigt flyr, då vi vilja nalkas och gripa den, och hvilken vi aldrig skola nå i detta lifvet. -Jag. ariser mig således ieke lycklig, men jag har, efter långvarig strid; lyckats tillkämpa mig resignation, det endå, som återstår oss att i denna Verlden eftersträfva, då vi vunnit erfarenhet nog att icke längre låta gäcka oss af hoppets irrbloss. Ebba såg tviflande på honom. Nordenborg tycktes förstå hennes blick, ty han fortfor: Grefvinnan Gyllenspörre anser det utan tvifvel otroligt, att en lugn själ så förhärjar sin hydda, som fallet är med mig; och kanske hade jag orätt, då jag sade att striden var utkämpad, ty hela vårt lif här är ju icke annat än en fortsatt strid. När Ebba såg den förr så stolte mannen så ödmjuk; med nedslagen blick framför sig, rördes hon deraf och frågade hjertligt: Men hvad i Guds namn har då vållat denna förfärliga förändring ? Vid denna fråga ryckte Nordenborg hastigt till, liksom träffad af en elektrisk stöt; blodet rusade honom åt hufvudet, och något liknande de fordna -blixtarne tändes i hans ögon, men efter en. sekund var allt detta förbi; och han svarade med lugn: a Möjligtvis var. denna förfärliga förändringo, hvaröfver-jäg dock RM ganska-glad,-en naturlig: utvecklingaf mitt föregående lif; och den framkallades af det sla , hvarigenom ni krossade min verldaliga stolthet. Jag tackar er derför.n ; Nu slog Ebba ned sina af tårar fuktade ögon och bytte hastigt om samtalsämne.