Det lärer nu icke hafva undgått er uppmärksamhet, på hvilket jesuitiskt sätt denna af. Porten vid kongressens sammanträde den 26 Mars afgifna förklaring tolkas af de fala ryska och franska tidningarne. Detär, såsom bekant, nu icke fråga om något invasionskrig, utan tvärtom om nödvärn för Porten, icke om Czernagora, utan om Grahowo-området, hvilket ligger vid foten afMontenegro och som, enligt Monitörens eget uttryck, ockuperats af montenegrinerna. Då nu Aali pascha på kongressens ofvannämda sammanträde erkände 1856 års status qvo (hvilket Porten, enligt ett telegram från Konstantinopel, äfven nu lärer vara benägen att göra), skulle Aali pascha, enligt de rysk-franska utläggningarne, också hafva inbegripit det då faktiskt och orättmätigt af montenegrinerna besatta Grahowo i staus qvo, och derigenom utan vidare omständigheter beröfvat sin suverän och tillagt hans motståndare detta i alla tider och af alla såsom en del af Herzegowina samt följaktligen såsom i egentligaste mening turkisk mark och grund erkända distrikt. Fräckare ha väl aldrig sanning och god tro trampats under fötterna. De ärlige kunna icke tolka pariserkongressens 15:de protokoll af den 26 Mars 1836 på annat sätt, än att Turkiets förklaring, att det betraktade Montenegro såsom en integrerande del af det ottomaniska riket, af de europeiska stormakterna blifvit godkänd och underskrifven. Aali paschas ord voro ju också icke gripna ur luften. Turkiet härleder sin öfverhöghetsrätt, det faktiska, traditionella innehafvandet helt och hållet oberäknadt, från freden mellan Österrike och Porten i Sistowa den 4 Augusti 1791, hvars första artikel ställer inbyggarne i Montenegro i samma kategori som Bosniens. Serviens, Moldaus och Wallachiets. Brisseltidningen Le Nord har väl utfunderat, att detta fredsfördrag, såsom en res inter alios acta, icke kan vara bindande för Montenegro, men dervid dock förgätit den lilla omständigheten, att montenegrinerna under det österrikiskturkiska kriget åren 1788—1791, hvilket slöts genom fördraget i Sistowa, understödde den österrikiska armån och kämpade i dess leder. Om således Österrike uti artikeln I i nämde fördrag lät! tillförsäkra montenegrinerna full amnesti, så skedde det dock säkerligen ej för att på samma gång bakom ryggen beröfva sina bundsförvandter och skyddslingar deras oberoende. Denna utan tvifvel tydliga och handgripliga synpunkt har, så vidt vi känna, hittills hvarken af den tyska eller österrikiska pressen blifvit framhållen. Hela ofvanstående utredning skall säkerligen öfvertyga hvarje opartisk läsare, att Turkiet har klar och tydlig rätt på sin sida, att denna rätt på pariserkongressen af Frankrike och Ryssland sjelfva erkändes, samt slutligen, att om Turkiet nu skulle förhindras att med vapenmakt qväfva oroligheterna inom sina nordvestra provinser, hvilka oroligheter de montenegrinska röfvarehorderna med alla medel och genom utöfvande af sina vanliga plundringar och grymheter befrämjat och understödt, så kunde ett sådant beteende å Frankrikes sida icke hafva annat ändamål, än att för hvad pris som helst göra sig Ryssland förbundet, samt att, för den händelsen att det tilltagande missnöjet med det äljsolutistiskt bonapartiska elementet inom Frankrike skulle behöfva afledas i Italien och genom ett krig med Österrike, kunna räkna på Rysslands bistånd och, såsom 1 början af denna korrespondens ådagalades, äfven i Orienten. kunna bjuda Ryssland handen. H.