mensamt med Porten, och alldeles icke är sinnadt att upprepa det numera insedda och ångrade felsteget af grefve Leiningens beskickning till Konstantinopel 1853, hvilken genoni att understöda Montenegro endast arbetade de ryska intrigerna i händerna. Men då detta icke var obekant för furst Danielo midt ibland de Svarta Bergen, så framstälde sig dervid den frågan: Hvad ingaf honom mod ätt, trots de hans lilla land omgifvande båda makternas, ; Portens och Österrikes, gemensamma rådplägningar, åter gifva sig i delo med Porten? : Att ryska agenter dervid voro medi spelet, är intet tvifvel underkastadt; ty trots de moskovitiska organernas försäkran, att Ryssland hemtar sig, såsom det heter, sedan sista freden, samt att det använder alla krafter på en energisk och hastig utveckling i det inre, så vet dock hvar och en opartisk, att det ingalunda derigenom släpt ur händerna medlen att utåt följa en uppviglande politik. Medan det sjelft för närvarande sysselsätter sig med en fredlig utveckling af sina krafter, för att åter stärka sina under sista kriget försvagade källor till makt; får Österrike icke åtnjuta samma fredens fördelar, utan skall oaflåtligt genom de mest olikartade machinationer jägtas och dragas ifrån verksamheten för de inre ange!ägenheterna. På samma gång är Ryssland betänkt på atti deras inre fredliga utveckling hämma isynnerhet de europeiska provinserna af det turkiska riket. Sålunda låta de uppviglingar förklara sig, genom hvilka Ryssland upprör de turkiska provinserna, utan att det behöfver afstå från sitt nuvarande system att hemta nya. krafter. De ryska traditionerna i Montenegro alltsedan Peter I:s tid hållas derigenom vid lif. Räntorna på det pensionsbelopp af 47,000 gulden, som Ryssland sedan den tiden skickar till Montenegro, skola göras Eg PIN Man vill ej släppa ur sigte det Svarta Berget, denna tsar-rikets framskjutna förpost, som låter sina LD blänka vid det osmaniska rikets mest sårbara punkt, denna panslavismens borg, som efter behof kan vara till nytta mot Turkiet eller mot Österrikes sydslaviska delar. Emellertid skulle dock Ryssland, trots alla dessa omständigheter, måhända hafva ryggat tillbaka för att genom befrämjandet af oroligheter i det turkiska rikets nordvestra delar åter uppväcka Europas knapptinslumrade bekymmer för dess planer; om det ej visste sig vara i fullkomligt godt förstånd med kabinettet i Tuilerierna, och att Frankrike nu såsom Rysslands bundsförvandt står främst i ledet mot Turkiet. Frankrikes understöd för Mon tenegro, hvilket först under senare hälften af sistlidne Mars blef märkbart genom hr de Phouvenels täta konferenser med sultanens marinminister och svåger, Mehemed Ali pascha. var under någon tid en gåta för diplomatien. tHatet mot Österrike och önskan efter ett innerligare närmande till Ryssland förklarade ej tillfyllest en politik, som måste, till och med hvad dess utrikespolitik beträffar, beröfva Frankrike de genom det orientaliska kriget med så stora offer förvärfvade sympatierna al Europa. Gåtan började emellertid att blifva begriplig, ju mer de franska planerna på den italienska halfön trädde i dagen. Det är påtagligt, att det i händelse af en konflikt mellan Frankrike och Österrike skulle för förstnämde stat vara en utomordentligt stor vinst. om den kunde i ryggen på den uti Italien stridande österrikiska armen längs kejsarstatens hela venstra flank åstadkomma en slavisk resning och derigenom tillika erhålla en förindelselinie för ett koopererande med Ryssland. Montenegros strategiska fördelar hafva blifvit insedda redan af Napoleon I, som skarpt klandrade de österrikiska fältherrarne, för det att de uti de turkiska krigen alltid framträngde nedåt Donaudalen, i stället för att välja det lätta flankanfallet från Dalmatien och Montenegro... Han sjelf utsatte sig efter freden år 1803 heldre för faran af ett nytt krig, än han ville utrymma vikarne vid Cattaro. Frankrikes intresse för ställningen i Montenegro ligger af alla dessa skäliöppen dager. Således kunde det icke heller öfverraska de något mera långsynta politici, att hand i hand med den tysta, moraliska agitation, som Frankrike under någon tid bedrifvit uti Italien, och hvars i ögonen fallande företeelser jag i mitt I sista bref sökte belysa, numera äfven en mera verksam och märkbar agitation inom Turkiets slaviska provinser befrämjas, icke längre såsom hittills ensamt af Ryssland, utan företrädesvis af Frankrike. Då den besynnerliga artikeln i Mönitören för den 13 Maj, som tager parti för Montenegro mot Turkiet, inträffade i Wien och grefve Buol af en utländsk diplomat åtspordes, hvad Österrike skulle göra; svarade denösterrikiske ministern: ?I afseende å artikeln komma vi naturligtvis icke att företaga någonting; för öfrigt måste Österrike mer än: någonsin: vara på .sin vakt i Lombardeit och Venedig.? På våren 1856 var på pariserkongressen äfven tal om Montenregro, och ehuru denna fråga redan blifvit mycket behandlad i tidningarne, vill jag dock återkomma dertill i några få ord, så mycket mer som Frankrikes redan då betydelsefulla beteende beträffande Montenegro icke ådragit sig tillräcklig uppmärksam. het af pressen. Under pariserkongressens 14:de sammanträde sökte nemligen grefve Buol framkalla en förklaring af de ryska ombuden i afseende å Montenegro, genom att framkasta, att Ryssland under särskilta tidpunkter i Montenegro utvecklat en verksamhet, hvilken hade mycket tycke af den,som utvecklatsiDonaufurstendömena., Grefve Orloft och hr von Budberg svarade något obestämdt, att deras regering icke underkölle några andra förbindelser med Montenegro än dem, som äro en följd) af de sympatier, som montenegrinerna hysa för Ryssland, samt af Rysslands välvilliga ming mot dessa bergsboer. Denna förklaring antogs såsom tillfyllestgörande. Då under nästa sammanträde den. 26 Mars pro-j tokollet för sammanträdet den 24 upplästes, förklarade Österrikes, Englands och Purkiets. fullmäktige de ryska ombudens I tttraände i afsonnda 3 Mantansporo. Vara så