Aftonbladet – 29 maj 1858, sida 2

vandling? Den hade sin grund i en af dessamotsägelser i menniskonaturen, som ärg så vanliga och som gifvit psykologerna anledning till så många afhandlingar. Gösta Nor: denborg hade älskat, verkligen älskat Ebba von Appel alltifrån det ögonblick då han förlorade henne. 1 detta ögonblick, men. tys värr först då, hade från hans blick vikit det egoismens och verldssinnets töcken, som dittills hindrat honom att se: eller aktgifvapå de skatter af oskuld, frid och gränslös hängifvenhet, som lågo på bottnen af denna bars nasjäl,; som så förtroendefullt öppnat sig för honom. Derföre hade också detta ögonblick blifvit vändpunkten i hans lif: En känsla, fostrad af den ömhet, som nyss vaknatihans bröst, och af de sjelfförebråelser han måste göra sig, hade sagt honom, att den lycka han egt, men som han icke aktat, utan lättsinnigt förspilt, den skulle aldrig mer blomstra, för honom: Trött som han var vid en verld af lysande tomhet, och dertill kännande djupt smärtan af det sår hans stolthet hade erhållit, hade han derföre dragit sig undan verlden, i nsligheten gifvit vika för en naturlig benägenhet att tänka öfver allvarliga ämnen och slutat med att blifva en svårmodig grubblare. Snart erhöllo dock hans grubblerier en bestämd riktning. Verldsmannen, eg isten och skepti. kern kastade sig i religionens. armar. Men. den blef icke för honom ett ljus, som ledde: honom på den rätta vägen, den blef en eld; som förtärde hans själ och kropp. Verlden och de bland hans fordna vänner, som hän-. lelsevis hade någon kännedom om honom och let lif han förde, gåfvo honom, såsom vi hört, len så allmänt begagnade, men till sin; betydelse så olika och i allmänhet så dunkelt uppfattade benämningen läsare... (Forts. följer.)