fästman, väckte: deremot både förvåning -oe löje. Också underläto icke: Nordenborgs :vänner att öfva sin qvickhet på denna ovanliga och löjliga omständighet. sr Det inträffade derföre en afton att Nordens borg, utledsen öfver det nog långt drifna skämtet, halft förtrytsamt, halft sarkastiskt yttrade: Om min fästmö har nog dålig smak att förälska sig i mig, så bör ju detta vara en högst glädjande företeelse för er, mina herrar; ty ingen af er behöfver då betvifla sin förmåga att tjusa någon oerfaren, landtlig oskuld. Detta uttryck hade knappast banat sig väg öfver hans tunga, förr än han genast ångrade dets Stolt, som han var, ville han icke tilllåta någon att förolämpa den, som en gån skulle bära hans namn; och nu hade hän likväl sjelf gjort sig skyldig till ett opassande skämt, som, yttradt af honom, tilk och med kunde anses såsom en förolämpning. På hans vänner deremot gjorde hans ord en högst fördelaktig verkan, ty de ansågo att han ej kunde göra något bättre än skratta åt den känsla, som han ingifvit det lilla vackra sen timentala landtvåpet, och för resten drags största möjliga fördel af hennes svaghat,, Omedveten om allt hvad förteret, tanklösheten och lättsinnet hade att skaffa med de nyförlofvade, vandrade Ebba sorglös, lycklig och glad vid Nordenborgs arm på de sedvanliga presentationsvisiterna till närmare och fjermare slägtingar. En större supå hade äfven egt rum hos gamla enkefru-friberrinnan ordenborg, för att celebrera hennes sons förlofning med den lilla charmanta Ebba v. Appel. A!lt var således, som sig borde, idel lycka och fröjd. Öfver den framtidstafla, Ebbas fantasi skapade, låg ett rosenskimmer. ; . Men huru hastigt flykta icke för: de flesta dessa lifvets solskensdagar, då hoppet målar framtiden i färger, ännu ljusare och mera ende än dem, hvarmed sällheten öfvergjuter det närvarande, (Forts.