sats, lätt vidrörd, men utgörande sjelfva kärnan i resonnemanget, som bör något närmare skärskådas. Den bördsrätt, som svenska adeln de jure eger, utom namnet och minnena, hvilka alltid tillhöra familjen, den vare adlig eller oadlig, är veterligen blott representationsrätten och några fideikomissegendomar, forum privilegiatum och titlarne. Kan det verkligen vara förf:ns allvar att, med upphäfvande af dessa adelns företräden, monarkien skulle gå sin undergång till mötes? Finnes det emellan dessa båda förhållanden det minsta sammanhang af orsak och verkan, och hvari ligger då detta sammanhang? Grunden till påståendet måste ligga deri, att förf:n ej gjort sig reda för hvad adel i sjelfva verket är, då han bordt finna, att vår svenska adel alls icke motsvårar det begrepp, som detta ord eger, sådant det uppenbarar sig t. ex. i England eller Österrike, hvarest adelns väsen beror på dess stora besittningar i majorater, m. m. En svensk adelsman — vi kunna gerna nämna hans namn: det var den allmänt aktade afl. grefve Spens på Höija — yttrade, då detta ämne en gång kom på tal: Det är dårskap att kalla den svenska pappersoch tjensteadeln för adel i europeisk mening; det, som -hos oss närmast motsvarar denna, är vårt bondestånd. Yttrandet utvecklades och förklarades. Traditionel familjebesittning af ett och samma gods — se der hvad som ligger i begreppet Adel! En sådan adel, stark genom sina traditioner och de talrika underhafvande, som likaledes från fäder till söner lydt under godset — kan utgöra ett stöd för konungamakten, då den vill stödja densamma, likasom den ock kan bereda konungamaktens undergång. Men om vår svenska adel gäller icke detta förhållande. Enda möjligheten, att bringa densamma till någon beydenhet, ligger i den af författaren yrkade åtärden, att lägga rikets vigtigaste embeten i adelns händer, hvarigenom det dock i sjelfva verket blefve i egenskapen af byråkrati som adeln skulle utöfva någon makt. Men hvad en regering, som vore nog -fåvitsk och nog orättfärdig att följa detta försåtliga råd, skulle derigenom vinna, det blefve en isanning klen vinst, uppvägd mot den deraf följande allmänna harmen öfver alla begångna orättvisor. Svenska adelns bördsrätt och konungamaktens ärftlighet äro sålunda -tväenne fullkomligt skilda både begrepp och såkförhållanden. Och finnes det någon regent nog oklok att vilja identifiera dem, då, just då är -det sin egen makts ärftlighet han sätter på spel. Hvad förf. vidare talar om, i fråga om representationsförändringen och nödvändigheten af en riddarhusets reorganisation, så att xadeln inginge i ständernas sammansättning på tvenne kamrar,, så är det förtidigt att derom yttra något, förrän förf. närmare utvecklat sin reorganisationsplan. Innan han det gör, innan han alltför mycket invaggar sig i den föreställningen, att adeln skall kunna komma att bilda ett öfverhus eller en pärskammare uti vår representation, våga vi vördsamt tillråda honom, att uppmärksamt genomläsa motiverna till den aflidne riddarhuschefen, presidenten v. Hartmansdorffs representationsförslag, deri han skall finna omdömen och yttranden rörande vår adel, som äro vida mera mördande än de anfall, som ifrån de s. k. adelshatarne blifvit riktade mot förf. och hans fåvitske trosförvandter. 5 Endast några ord till slut. Vill adeln verkligen blifva aristokrati, uti den mening, som i början af vår uppsåts angafs, så må den i första rummet afstå ifrån alla obehöriga anspråk, hvilka strida emot tidsförhållandena, statsklokheten och framförallt — rättvisan. En enda sådan handling skulle utgöra ett bättre kännetecken på de ädla dygder, hvilka förf. vill sammanställa med börden, än alla ord, isynnerhet då dessa sakna allt verkligt. innehåll. — Och gerna skola vi erkänna en sådan aristokrati, men ingen ofrälse man, med känsla af sitt eget menniskovärde och måhända äfven sin öfverlägsenhet öfver dessa många bördens små storheter, skall erkänna de förmätna anspråk, som vilja grunda samhällsföreträden uppå tillfälligheten af ett adligt namn, mången gång förvärfvadt på ett sätt, som borde bringa ättlingen att rodna i stället för att yfvas. EEE Den tillförordnade regeringen har i dag haft sammanträde. — Posttidningen meddelar följande regeringsbeslut: Jemte det K. M:t, under den 5 innevarande månad, förordnat medicinalrådet F. Th. Berg att tillsvidare öfvertaga chefskapet för Statistiska Centralbyråns så snart densamma hunnit ordnas och komma i verksamhet, har K. M:t samma dag anbefalt be