icke på deras börd,. — För platser, som tillsättas utan ansökning, gäller, så vågar man tyda saken, icke detta bud; der kan afseende fästas äfven på börden, eller företrädesvis på denna. En så grof sofism behöfver icke vede.läggas annorlunda än genom att hänvisa till i dess helhet. Emellertid tyckes vår förfat ce anse, att konungen i så fall bar fria Lsuder, hvilket han visserligen icke har, derest han anser en heligt besvuren lag vara förbindande. Att -sådana utnämningar, vid sidan och tvärtemot grundlagen, till bördens förmån, skulle vara fullt öfverensstämmande med parlamentarisk form, är ett dunkelt tal, hvars mening vi ej förstå. Den parlamentariska formen är ju i öfrigt något, som städse utojort en styggelse för personer af vår författares trosbekännelse. . Det borde ej klandras, anmärker författaren, om konungen-gerna såg och för Europa ville visa en Axel Oxenstjerna vid sitt rådsbord och en Banår i spetsen for sin ar: må, ifall sådana stod till buds,. Visserligen stå sådana till buds. Det finnes en Axel Oxenstjerna, af samma slägt som kansleren, sofa är, om vi ej misstaga oss, amanuens i riksarkivet, och det finnes åtminstone en Baner, som offentligt berömt sig af att vara en af Sverges störste — bränvinsbrännare. Hvarföre ej framdraga dessa storheter och visa dem inför Europa? — Vi befara endast, att uppvisningen komme att blifva något besvärande. Eljest ligger i hela denna tankegång något obeskrifligt enfaldigt. Lefva vi verkligen i sådana tider, tror förf:n, att icke både konungen och landet föredraga en Sandström, en Almqvist m. fl., huru simpla och svåra att ihågkomma, än deras namn må vara, med duglighet och taläng, framför en Oxenstjerna eller Baner, ja till och med Hamilton, med svagare förmåga? Det är, försäkra vi förf:n, en illusion, som inskränker sig till de kretsar, hvilkas atmosfer han inandas, att dessa namn betyda någonting annat än såsom vackra historiska minnen; nu lefvande personer, som bära dem, ådraga sig i och för namnens skull föga uppmärksamhet, och detta till deras lycka, ty kontrasten mellan ättlingarne och ättefäderna skulle eljest blifva för de förre ganska förarglig. Framträder deremot en sådan ittling med verkligen öfverlägsna egenskaper. så har han det stora företrädet, som i och för sig utgör ett dyrbart arf, att han gör dem mycket lättare gällande än mannen med ett okändt namn. Det är nemligen långt svårare att förvärfva ett namn, än att ärfva det. Och må det företrädet vara nog! Ingen klandrar. att en adelsman befordras och användes efter sin förtjenst — tvärtom skulle man högt ogilla om namnet utgjorde något hinder för erkännande af egarens meriter — men att befordra honom framför en s. k. ofrälse -personmed större förtjenster, det är och blir olagligt, Saerdigh förhatligt och för statens väl förderfligt. ; Att söka förklaringsgrunden, hvarför adeln så mycket egnar sig åt militärståndet, uti dess känsla af pligt mot fäderneslandet, hör till dessa illusioner, som icke borde kunna finnas bos män, som något blickat in i verkligheten. Uniformen, en särskilt håg för exercislifvet eller för yrket, svårigheten att finna någon bättre bana — se der motiverna hvarför en hop adliga ynglingar egna sig åt ett yrke, som för de allraflesta, utom den korta mötestiden, lemnar frihet till ett ostördt dagdrifveri. Må förf:n tillfråga de män, som -egnat sig åt militäryrket, och bedja dem på heder lemna ett-sanningsenligt svar om motiverna hvarföre de valt denna sin lefnadsbana, och vi parera 10 mot 1, att han icke skall finna en af de tio, som vågar påstå att han gjort valet i känslan af sin pligt, att med sin person betala en skuld till fäderneslandet. Är det då icke nonsens, att framkomma med ett sådant påstående? Det kan sålunda, menar förf;n, icke vara annat än af hat till all bördsrätt som en del af pressen ,anfaller. svenska adeln med hån och beskyllningar, både i politiskt och socialt afseende. Mycket riktigt! Det är verkligen hat till bördsrätten — d.v.s. hat till duglighetens olagliga tillbakasättande framför börden, som framkallat anfallen mot adeln. anfall som dock. aldrig kunna blifva för detta stånd så menliga som ett sådant försvar som det, hvilket vi här företagit oss att analysera. Hvad betyder väl den varning, smakande åf hotelse, hvarmed förf:n vänder sig till regeringen, att icke af denna mening, äfven med skenbar allmänlighet, vilja hemta : sin styrka? Hvilken mening? Förmodligen af den adels-fiendtliga? Då nu denna fiendskap endast afser efterlefnaden af grundlagens bud och ovilja mot dess öfverträdande samt fordran på förtjenstens uppskattande, med eller utan börd, framstår varningen i sanning rätt besynnerlig. Förf:n uppmanar i sjelfva verket regeringen till ingenting mer eller mindre än att trampa landets hela rättänkande opinion under fötterna! Och gör den icke detta — må den darra för följderna, som blifva: egen och monarkiens undergång, med republikens införande och dess påföljd!, — Hotelsen är vågad, men den är väl icke så illa menad. Meningen är väl endast, att om regeringen, d. ä, konuhgamakten, icke sökel sitt stödhos adeln, så år den sin undergång till mötes, ty dechafva båda en solidarisk gemensamhet uti bördsbegreppet.. Utan ärftlig