— Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning : har nyligen innehållitsen väl skrifven, genom fiera nummer. gående artikel om aristokrati och adel, närmast framkalläd af och riktad emot): en af oss förut omtalad uppsats i Svenska Tidningen, hållen i fullblodigt aristokratisk ton och anda och undertecknad med signaturen : H, I inledningen till den egentliga polemiken yttrar G. H. o. S. T. följande: Det hör till den menskliga naturen och odlingen samt till samhällets väsen att ettl fåtal, till följd af en eller annan öfverlägsenhet, höjer sig öfver den stora mängden och beherrskar densamma, antingen genom sitt. andliga eller genom ett på yttre makt grundadt inflytande. En jemlikhet, som skulle upphäfva denna skiljaktighet, är helt enkelt omöjlig. Häri ligger både förklaringsgrunden och I den historiska nödvändigheten af hvad man kallat: Aristokrati?. Men vigten ligger härvid på hvilken den öfverlägsenhet är, som vinner företrädet, samt huru den utöfvar detta företräde. Det blir, med andra-ord, fråga om uruvida den råa kraften eller andra yttre, tillfälliga egenskaper och besittningar skola beherrska menigheten med de vapen; som stå sådana makter till buds, nemligen våldets och I förtryckets; eller huruvida den moraliska och intellektuella öfverlägsenheten skall råda öfver mängden med sitt andliga inflytande samt med den deraf betingade borgerliga makt. Vi erkänna sålunda behörigheten, ja nödvändigheten af.en ?aristokrati?, men fordra tillika, att dehna skall vara hvad det grekiska namnet betyder, ?det bästas makt?, och icke, såsom verkligheten så ofta företett, ett det sämstas makt?, illa dold bakom purpurmanteln eller vapenskölden; likasom ock vi gerna erkänna berättigandet af en hierarki?, som verkligen är hvad ordet betyder, det heligas makt?, och icke fastmer utgör ett ?det oheligas välde?, omsvept af munkekåpan eller prestkappan. Det är dock, märk väl, icke uteslutande det högre förståndet, om ock utrustadt med än så goda kunskaper, än mindre lärdomen i och för sig, som gifver åt personligheten det högre värde, som berättigar till delaktighet i det bästas makt?, eller med andra ord, är egnadt att utgöra en aristokratiisann mening. Lärdomens och intelligensens aristokrati visar sig ofta vara lika bekajad af öfvermod och benägenhet till öfversitteri som sjelfva den råa styrkan. Här måste det sedliga elementet tillkomma, gifvande åt förståndet och kunskapen den prägel, som blifver uttrycket för en sann själens ädelhet, den enda adel, hvilken Herren sjelf erkänner såsom sådan. Och, såsom vi förr anmärkt, denna aristokrati?, denna det bästas makt, sedlighetens och kunskapens harmoniskt förbundna makt, den utgör tillika en demokrati, ty demos, den stora massan, skall just upplyftas till dessa gåfvor genom sina bäste? män — der ligger just målet för kulturen, samhällets högsta uppgift — och flertalets välde, demokratien, sålunda en gång blifva just det verkligen bästas? välde, den sanna aristokratien.? Efter att utförligt ha belyst och vederlagt hvad den högaristokratiske författaren yttrat om folksuveränitetens orimlighet, hans påståenden om den moraliska styrka vår adel genom sin bördsrätt skulle besitta, oaktadt dess svaghet i materict hänseende, och hans alldeles: falska och oefterrättliga historiska argumentation, enligt hvilken vår adel skulle ha inlagt så stora törtjenster genom att påen gång bevaka kronans rätt och folkets frihet, yttrar Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidningen till slut följande med afseende på den kostliga harang, i hvilken hr H554 såsom en konklusion af sina påståenden om vår aristokratis stora förträfflighet helt enkelt och öppet förklarar det vara helt rätt och naturligt. om konungen till adelns förmån åsidosätter grundlagens bud derom att vid besättande af statens embeten afseende icke skall fästas på någonting annat än förtjenst och skicklighet: Företrädet, att åtfölja konungen på rikssalen, är något, som de öfriga ständen troligen icke vilja göra adeln stridigt, så länge dest förnuftsoch: rättsvidriga representationsrätt ännu eger bestånd; men då man af grundlagens barnsliga föreskrifter i detta hänseende vill draga slutsatsen, att nyssnämde rättighet innebure något företräde: i öfrigt åt bördens representanter, så visar det blott huru försigI tig lagstiftaren måste vara, att icke genom eftergif:er äfven af obetydligheter gifva näring åt falska föreställningssätt och anspråk. Att konungen, efter monarkisk sed, väljer sina hofmän bland adeln, vare honom väl unnadt och adeln icke missunnadt. Ville man aöja sig dermed, så skulle troligen ingen röst yttra sig mot adelns företrädesrättigheter, ty att utföra högre eller lägre betjentroler, vore de ock förenade med än så hög rang, kräfver inga högre egenskaper än dem, som väl kunna hittas äfven på den högadliga allmänningens mark. Härifrån kommer dock författaren, med ett litet oförmärkt språng, öfver till frågan om Å förtroendeembetens besättande med de personer bland adelsståndet; hvilkas politiska insigter och talanger göra denv förtjenta af sådana embeten. Vi finna af denna fras, att författaren tillhör dem, som begagna advokatyren i fråga om 29 8 regeringsformen, att anse den icke vara gällande i fråga om förtroendeembeten, då den stadgar, att konungen fäste vid alla befordringar endast afse