Aftonbladet – 27 maj 1858, sida 2

STOCKHOLM den 27 Maj. Den dom, som af Svea: hofrätt nyligen blifvit fäld öfver de sex qvinnor, hvilka utbytt statskyrkans bekännelse emot en främmande, är i mer än ett hänseende egnad att väcka uppmärksamhet och framkalla allvarliga betraktelser. Det stadgande, som ännu i vår brottsmålslag qvarstår, och som vid senaste riksdag genom förkastande af den kongl. propositionen om en utvidgad religiös tolerans erhållit ett slags stadfästelse och återupplifvande, ehuru det befinner sig i uppenbar strid emot andan -och ordalydelsen af gällande grundlagar, hvarest, med de undantag, som för konung, statsråder, civila em-; betsmän och domare stadgas i regeringsfor-mens 2, 4, 28 SS och successionsordningens 4 S, alla öfriga medborgares religiösa öfvertygelse, enligt 16 S i regeringsformen, lemnas fullkomligt oqvald — detta intoleranta och barbariska -:stadgande leder sitt ursprung, från en tid, för hvilken fädernesland och kyrka, bekännelse och religion, konungens bud och de religiösa budorden voro snart sagdt alldeles liktydiga begrepp. . Svenska samhället har ostridigt under de 168 år, som förflutit sedan denna tid, framskridit i alla andra riktningar; vi ha frigjort oss ifrån många tryckande fjettrar, vi ha i reformväg vunnit och genomfört mycket, samt kommit till insigt om ännu vida mer, som måste genomföras. Men i fråga om kyrklig lagstiftning stå vi ännu på alldeles samma punkt som år 1686, trampa fortfarande de stigar, som. utstakades af sjuttonde seklets symbolicism, och bibehålla envist det skick och de vanor, som höfdes konung Karl XI:s hörsamma undersåter. Och emellertid har väl tidsandan: näppeligen i någon annan riktning sedandess undergått en sådan förändring som just i denna. De politiska samhällena ha, under fullt erkännande af sin allmänt kristliga grund och karakter, längesedan upphört att akta på sina respektive kyrkors symboliska böcker; hos oss framlägger man: dessa för att-derpå, göra edgång. Man fordrar dervid ingalunda någon slags kännedom om. dem, och ändå synes ingen hysa den ringaste betänklighet vid.detta menediska gyckel. Sedan nu i alla andra länder staten långt för detta emanciperat sig ifrån sakristian, har man verkligen svårt att inse, hvarföre ej äfven, vårt land skulle omsiden följa ett så förnuftigt exempel. Svårigheten och betänkligheterna synas här ligga: dels i vanans makt, som, då det gäller kyrkliga frågor, lätt förlänar ett heligt skimmer äfven åt det förvändaste och förderfligaste, dels i mäktiga intressens möjligen grundade: farhågor; dels ock i den djupt inrotade och ifrigt underhållna fördomen, att staten omöjligt kan ega andra gränser, andra råmärken än kyrkan. Vi finna det: visserligen fullkomligt i sin ordning att en församling eger rätt att från sin gemenskap skilja en medlem, som öfverträdt något af dessa kyrkliga reglementen, som man kallat symboliska böcker, likasom staten för en tid eller för alltid (genom fängelse på vissa år eller lifstid; ty äfven här blifver lands förvisningsstraffet olämpligt) från samhället skiljer dem, som brutit emot dess lagar. Men att kyrkan till beifrande af kyrkliga förseelser eller rättare sagdt kyrkliga afvikelser lånar statens straffmakt och straffarter, är någonting lika falskt i sin princip, som för båda menligt till sina följder, och förefaller i sjelfva verket. föga mindre abderitiskt, än om inom en politisk representation majoriteten, icke åt nöjande sig med att-besegra och nedtysta mi: noriteten, äfven ville söka få den förpassad till helvetets: eld, Fåfängt söker man här uppdraga en skil nad emellan utifrån inflyttade främmande tros: förvandter jemte dessas här födda afkomlingar å ena sidan och de af lutherska föräldra födda svenska lutheraner å den andra; De uma ar SOR ANASTASIA