NORGE. Den 17 Maj, årsdagen af eidsvoldskonstitutionens antagande, firades i år såsom allt hittills med mycken högtidlighet. Vid middagstiden instäldes i Kristiania allt arbete, handelsbodarne stängdes och folket samlades på olika ställen. Klockan half 5 eftermiddagen voro de flesta tillstädes på torget för att följa sen för detta tåg, under sångföreningarnes och studenternas fanor, gingo storthingets ledamöter, hvilka kommo i procession från storthingsgården och som förut haft middag på frimurarelogen. Menniskomassan var så stor, att de sista icke lemnat torget då tågets spets hunnit fram till gasverket. Såsom. vanligt, fann man höjderna omkring Kroghs staty fullsatta af täta folksamlingar. Sedan man samlats kring statyen, höll öfverrättsadvokaten D. FayeHansen från statyens fot ett tal öfver dagens betydelse och slutade med ett lefve för d. 17 Maj. Likaledes erinrade han, att på den dagen för 25 år sedan restes denna minnesvård åt en förtjent medborgare, och föreslog ett lefve för Christian Kroghs minne. Det församlade folket svarade med lifliga hurrarop. Statyen var efter gammal sed behängd med friska kransar, och norska flaggan vajade derbredvid. Tåget gick sedan tillbaka öfver torget och upp till slottet. Då fanorna voro planterade framför slottets arkader, visade sig kronprinsen-regenten på altanen och helsades af folket med lifliga hurrarop. Derpå blefvo lefverop utbragta för honom och för konungen, hvaruti folket instämde med tre gånger tre hurra. På inbjudning från regenten instälde sig en deputation från den samlade folkmassan på slottet, der hans kongl. höghet en stund samtalade med deputationens ledamöter. En särskilt allmän fest firades senare på aftonen å Klingenberg, der flera. tusen menniskor voro samlade och bland dem ett icke ringa antal damer. Sedan köpman Löcke föreslagit ett lefve för konungen, talade lektor Friis för dagens fest; br Faye-Hansen föreslog ett lefve för stofthinget. och skomakaren Soelberg ett lefve för kronprinsen-regenten. Assessor U. A. Motzfeldt föreslog derpå ett lefve för Sverge i följande ordalag: Jag vet ett land som ofta manat sången Att ila kring med sina segrars bud, Och när den sista tonen var förgången Med nya bragder äskat nya ljud. Det är dessa höga ord, med hvilka en af Sverges skalder betecknar sitt fädernesland; men orden äro likaså sanna som stolta. Sverges namn och Sverges ära stå inskrifna i verldens årsböcker med outplånlig skrift. Och det är icke den Herostratiska krigareäran, som utgör Sverges berömmelse. Nej, det var kampen mot mörkret, kampen mot förtrycket, hvari Sverge alltid stod främst och hvari det vann sina oförvissneliga lagrar. Fostbrödraskapet med Sverge är derföre ett fostbrödräskap, som hvarje nation måste räkna sig till ära. Den förening, som vi hafva ingått med Sverge, har till föremål att häfda båda rikenas sjelfständighet vid sidan åf hvarandra. Derföre kunna vi just på denna vår nationella sjelfständighets dag också uttala vår glädje öfver och trohet emot föreningen samt, vår hängifvenhet för brödrafolket. Ännu är likväl icke dagen kommen, men den varder förvisso kommande; då föreningen skall erhålla sitt rätta insegel. Forntidens fostbröder ingingo sitt förbund genom att blanda blod med hvarandra; med det blod, som en gång skall blandas i norrmäns och svenskars gemensamma kamp emot en gemensam fiende, skall förbundet skrifvas på nytt, och denna slags skrift är den varaktigaste, den oförgängligaste af all skrift. För tanken, fästad härpå, viker och försvinner allt missljud, hvarje småaktig tvist. Således: Kärt och hedradt vare oss städse vårt brödrafölk! Lycka öfver Sverge! Lefve brödrariket!v Cand. jur. J. Berg utbragte derefter, efter ett lifligt föredrag, ett lefve för Danmark. Han yttrade; sedan han erinrat om det brodersinne, som emellan de särskilta skandinaviska folken intagit den fordna bitterhetens plats och som uppenbarade sig, då för några år sedan krigets lur ljöd genom Danmarks linder?, bland annat följande: r ,Tunga ovädersmoln draga upp öfver Danmarks sydliga horisont, och verldshafvets rullande vågor slå hårdt mot dess kust samt tyckas i sin fraggande väldighet vilja. bereda Danmark en graf. Wålds är åter på färd, och hans röst ljuder högre än någonsin förr, hans orättfärdighet och hån emot den, mot hvars inbillade svaghet han tror sig kunna visa sin styrka, tyckes ej vilja känna andra gränser än godtycklighetens mättade lusta. Men ve honom! ty han ser icke att den, mot hvilken han strider har ett kraftens bälte som gifver oböjligt mod-och en kraftfull hand. Han ser ej att Danmark har en nationalitet, och han förstår ej hvad det har att betyda, att nationalitetens, kraftiga pulsslag gå igenom det folk han vill trampa under fötterna; han kan ej förstå det, han, hvars sammanlappade klädning med de många färgerna låter honom tro att det är en präktig mantel han har på sig; han kan ej värdera den rustning, som har en färg med en styrka, Och Danmark står ej heller ensamt i denna strid med det månghöfdade odjuret. Vi äro ej främmande i denna sak; det är oss, det är Norden det gäller, när Nordens sydliga gränsvakt hotas att blifva öfverfallen. Vi kunna ej vara slöa, overksamma åskådare, der vigten skall skall kastas i den vågskål, hvars stigande eller fallande afgöra Danmarks, skall afgöra Nordens öde för kommande dagar. Vi se således framtiden an med glad förtröstan och säkert hopp om lycklig utgång för Danmark ur det närvarande mörkret och de närvarande svårigheterna, fast beslutade, att, komme hvad som vill, det aldrig skall sägas om oss, att vi förrådde den sak, som var vår genom slägtskap, vår genom löften; vår genom minnen, hvaröfver vi med rätta äro stolta, slutligen vår genom det blod, våra landsmän för den hafva utgjutit. Ett lefve för Danmark och lycka för Danmarks sak! Storthingsledamoten Rygh föreslog ettlefve för eidswoldsmännen, deras heder som ännu lefva, deras minne som gått i: grafven!? — Cand. theol. H. Bruun utvecklade nödvändigheten af att friheten genomföres i alla statens och lifvets förhållanden, samt framhöll syn nerligen religionsfriheten och näringsfriheten. Hr G. A. Krogh talade för Ryes, Schleppegrells och Helgesens minne. Alla dessa föredrag besvarades med lifliga hurrarop, På teatern gafs William Russel med en prolog, som hr A. Munch med anledning af dagens festlighet författat. Kronprinsen-regenten instälde sig der helt oväntadt, åtföljd af statsrådet Vogt och de svenska statsråden Gripenstedt, Almqvist och Ehnemark, samt blef mottagen med lefyerop. Efter prologen ropades lefve för konstitutionen, och till slut helsades ns mn Stan med Anta TR fantåget till Christian Kroghs staty. I spet