Aftonbladet – 22 maj 1858, sida 2

Sanningen att säga, så gladde jag mig mest för, Bruntes räkning, hvilken jag, hufvudsakligen-hade att tacka för! min: lycka; och. jag beslutade inom mig sjelf, ätt -ban skulleha minst. en. kaka. bröd. när vi kommo hem. Det föll mig aldrig.in att tänka på hvad som sedermera inträffade: s Snart voro vi framme, och jag skyndade mig bort att taga hand om Brunte. Men jag hade svårt: att känna igen honom, ty han var alldeles hvit af skum, som svallade ner åt sidorna. Stackars Brunte! Han hängde hufvudet och slokade öroneh; det fordom så lifliga ögat stod stilla och stora tårar, i sällskap med strida svettdroppar, rullade ner på hans flämtande näsborrar,: Med. möda. fick jag honom litet till. sidan,-der jag pysslade om honom så godt jag kunde. Jag bjöd honom en liten hvetekaka, som jag gömt undan för hans räkning; men han bara rystade på hufvudet och skrapade litet med: högra foten, till tack för min välmening. Hanivar sjuk, stackars Brunte,.och det var; icke stort bättre med hans kamrater: Värst vardet likafullt med:honom, ty han var den raskaste och hade således ansträngt sig mer än de öfriga, hvilka småningom kryade upp sig, då han.:deremot fortfor i sin dåsighet, till stor bedröfvelse för mig, som gret-bitterligen. Hästen kommer sig nog före, bara han får pusta: en stund),sade-eh gammalgubbe, och dettaryttrandey jemte hågra silfverslantär,:som jag fått i drickspengarj tröstade mig. visserligen för en stund; men min egentliga glädje var dock borta. Det var väl godt och bra att Brunte fått draga kungen; men om han: skulle, dö på Kuppen, så vore det ett hårdt slag för. mig;.ty det fanns. på den tiden ingen i helavvidazverlden som. jag -höllsså innerligt af som vännen Brunte. Han tycktes också repa sig en smula, till