kunna för sig uppfiska-en smula popularitet. De vägar den för detta åhdamåls Mmande begagnade, visade sig vara af den mest i ögonen fallande olämplighet. Det-kan nemligen med -skäl. anmärkas såsom någonting oerhördt i politikens käfder, atten regering, hvars företrädare per fas aut nefas vunnit ett rike, officielt förklarar åtkomsthandlingen ha varit olaglig, och ett motstånd, som öfvergått till allmän uppresning, fullt berättigadt. -Taktlösheten af en dylik förklaring förringås. ingalunda, om ock ministeren här skulle ha uttalat en historisk sanning, hvarom emellertid tankarne äro mycket delade, enär det är kändt, att Oude äfven före införlifvandet ingalunda var fullt sjelfständigt, utan endast tillgodonjöt en begränsad suveränitet under vilkor, hvilkas öfverträdande föranledt införlifvandet. Olämpligt och opolitiskt var det ock att, äfven under förutsättning af konfiskationens orättvisa, icke antingen entlediga eller infordra förklaring, och under afvaktan häruppå tiga. Hvad ministrarne och deras anhängare inom pressen sökt anföra till ursäkt: för offentliggörandet, nemligen att man dertill blifvit tvungen af interpellationerna, håller ej stånd, enäringenting hade hindrat regeringens.ledamöter, att ifven vid detta tillfälle begagna den annars så ofta anlitade utvägen, att nemligen vägra ingå i svaromål. Ömkligt förefaller deras beteende att vilja skjuta skulden på en enskilt regeringsledamot; så ock försöken att i allmänhet afskudda sig det kollektiva ansvar, som utgör engelska konstitutionens äfvensom hvarje annan verkligt fri författnipgs grundpelare. Derbykabinettets politik visar sig sålunda ej mindre i tillämpningen än i grunddragen lika oefterrättlig, och då detta kabinett innan kort synes bli nödsakadt att lemna från sig högsta ledningen af ärendena, må nationen i afvaktan på efterträdarne åtminstone rösta sig dermed, att dessa aldrig kunna blifva sämre än sina företrädare. Hvad konfiskationen angår, Hvilken ministeren tagit till utgångspunkt för sitt anfall emot lord Canning, innehåller. Times för den 12 dennes följande upplysningar: Uti Indien, likasom i de flesta asiatiska länler, bar suveränen full eganderätt öfver all jord. Nu äro i Hindostan engelsmännen sålunda icke allenast suveräner, utan ock egare till all jord, som ligger inomderas område. Naturligtvis är denna rättighet öfverlåten åt lika klasser af undersåter och på olika grunler... Det har alltid utgjort en omtvistad fråga, huruvida denna rätt af regeringen borde öfverlåtas antingen åt vissa mäktiga innehafvare af vidsträckta landsträckor, eller åt mirdte jordbesittare. eller ock åt jordens verkliga brukare. Vi anse de nyaste och bäst motiverade opinionerna härom ha ledt till det resultat, att rättigheten i första hand borde öfverlemnas åt bysamhällen. Visst är emellertid, att de indiska myndigheterna egnat mycken omsorg åt denna frågas behandling, och detta med fullt skäl. Skatten af jord utgör hufvudkällan af den statsinkomst, som uppehåller landets styrelse. I de nordvestra provinserna, der Oude är beläget, utgör den 54 af hela inkomstbudgeten, och oberäknadt dess finansiella vigt i detta hänseende, står den -i det närmaste sammanhang med befolkningens välstånd. Då engelsmännen efterträdde de inhemska furstarne, vanligen maktlösa vid denna period, funno-de för sig inom dessa länder mäktiga jordinnebafvare med anspråk på vidsträckta rättigheter. Detta var isynnerhet fallet i Oude. Der funno våra myndigheter sig senast efter införlifvandet i kollision med en släss af menniskor, som, under namn af höflingar, talakdars eller jordinnehafvare, påstodo sig ega den mest oinskränkta makt öfver sina län och ville anse sina egna rättigheter så stora och våra så ringa, att myndigheterna vägrade zodkänna dessa anspråk. Följden häraf blef en ganska skarp tvist, om hvilken våra jurister-i moderlandet lätteligen lära kunna göra ig ett begrepp. Häraf har man lätt att inse ändamålet med ord Cannings proklamation. Sannolikt till en tor del just på grund af berörde tvister, gjorde sheferna i Oude gemensam sak med de upporiske sepoys, och provinsen har nu i 9-månader befunnit sig i full resning emot britika styrelsen. Genom Lucknows eröfring hade i på visst sätt återvunnit vårt jordområde, ch hvilken politik borde väl nu generalguvernören följa i afseende på dessa jordinnenafvare? Lord Canning utsåg först och främst lem, som visat sig exemplariska i sin trohet, och bekräftade desså i besittningen af deras noehafda egendomar samt underkastade dem blott en lindrig afgift till skattkammaren. Ivad de öfriga angår, konfiskerade? han den ff dem innehafda jord, d: v. s. han tog tillaka den fulla: eganderätten, icke för att bevålla den i styrelsens händer, utan i den tydigt tillkännagifna afsigt att på nytt öfverlåta len, i mån af de meriter, som hvarje sökande rade att uppvisa. De, som beskyddat engelsnäns lif, skulle komma i-särskilt åtanka; le; som ville biträda de engelska kommissaierna att återställa ordningen, skulle i vidträckt mått tillgodonjuta öfverseende; men le som deltagit i morden på våra landsmän ler landsmaninnor, skulle icke erhålla någon lags nåd. De här beskrifna åtgärderna utsöra totalsumman af lord Cannings förbryelse. Läsaren må nu sjelf änställa en jemörelse emellan densamma och detklander len fått uppbära, emellan proklamationens rdalag öch depeschen!? En af Allgemeine Zeituings Londonkorrespondenter bekräftar till la delar dessa uppgifter och anmärker yterlioare. att de hos adeln i Önude inrotade