ärft min starka helsa; han lefver, mitt hjerta säger mig det. Så ofta jag är ensam, föresväfvar han alltid mina ögon; det hände mig för icke längesedan, att jag utbrast: vSe du har ju redan gråa hår, Paul!, och jag tyckte mig se honom sorgset småle mot mig. Säkert bar han också genomgått svåra pröfningar; . Men jag-vet icke, hvaraf. det kommer sig, att jag inbillar mig, att han slutligen gjort .en lysande lycka. Jag kan icke föreställa mig. honom annorlunda än välklädd; men vore han också höljd i trasor, så längtar jag dock att få trycka honom till mitt hjerta innan jag dör. Med huru stort intresse åhörde jag ej denna mors. som skapade sig bilden af den son, hvilken ständigt utgjorde föremålet för alla hennes tankar! Må man ej: tro, att hon var rubbad till sina sinnen; hon hade tvärtom ett godt och redigt förstånd; men moderskärleken hade blifvit till denna höjd uppjagad genom ensligheten och behofvet att älska. Modershjertat är en outtömlig: källa till. det -unerbara. Då hon märkte den rörelse hon framkallat hos mig, utbrast hon: Tror ni ej, att jag skall återfinna honom ? — Jag hoppas det lika mycket som ni, mor Jaty, svarade jag. Vore han död. skulle ni förlora förmågan att tydligt se honom framför edra ögon. Gud kan. icke vilja leka med en så rörande kärlek. Glädjen lyste i den stackars qvinnans ögon. och hon återtog ifrigt: Jag har mycket ofta sagt detsamma till mig sjelf. Ack, om ni Visste bara! På gatorna granskar jag noga alla förbigående, som äro af hans ålder. Jag har till och med vågat, jag, som är så skygg: att tilltala flera, emedan deras växt, deras sätt. deras drag påminde om min bror, som var förvånande lik mig. Somliga skrattade och afspisade mig ned påståendet, att jag varto