— AV VV LL MM nn förtvifan detta af de första svar man gaf: mig med en hårdhet, som möjligen afskräckte mig från att säga och göra hvad jag bort. Ingen vill höra på oss, ingen hjelpa oss, fattiga stackare. Ack, om jag kunnat få veta; hvad det blifvit af honom! Hvad ville jag icke hafva gifvit, om jag återfått honom, om jag fått uppfostra honom! Huru många nätter skulle jag icke med glädje tillbragt vid mitt arbete utöfver dem, som redan dertill användes! Efter många års trägna efterfrågningar intogs slutligen en af de tjenande systrarne vid hittebarnshuset af medömkan med mig. Hon genomsökte förteckningarne och fann vid den uppgifna tidpunkten en nydöpt med namnet Paul, skref till den ort, dit han blifvit skickad, och erhöll till svar, att sedan fostermodren och hennes man aflidit, hade barnet vid åtta års ålder blifvit lemnadt till en rik resande, som fann behag i gossens utseende. Man hade aldrig sedermerahört talas om honom, och kyrkoherden på stället hade glömt den resandes namn och från hvilket land han var. Detta var väl ganska knapphändiga upplysningar för en mor; och ändock förorsakade de mig stor glädje. Min son hade öfverlefvat de första barnsjukdomarne; han borde således vara vid lif; han lefde. Ju mer jag tänkte :derpå, desto mer blef jag öfvertygad derom. : Alla. mina aningar tycktes tillhviska mig hopp. E Från den tiden ha alla mina tankar vändt sig kring min älskade son, min Paul; jag har efterspanat honom öfverallt, så mycket min af arbete upptagna tid medgifvit, och jag har bildat mig en med hvarje år allt klårare föreställning om hans utseende. Jag har förestiält mig honom såsom litet barn; jag har tyckt mig se honom växa upp, blifva man, och nu ser jag honom för mina ögon i sin mogna ålder. Han liknar mig; han måste hafva