Försök till en lagtolkning. (Slut fr. gårdagsbladet.) Att i en lag hota domaren .med. halsjern. och inspärrning för hemliga brott, hvarom, han aldrig :kan öfverbevisas, är ett bigott påfund, för att i samma mån kunna stadga -grufliga stratt mot offentliga angifvare inför rätta eller i tryck — samt. emot: obemedlade i allmänhet, de der aldrig kunna undgå att blifvå öfverbeviste — och alltså destomera afskräckas från att våga rättvisligen angifva, som domaren varnas af det stränga straffhotet att väl dölja sin vrångvisa och ått förgylla den. i Dessutom äro stränga stråff emot offentliga angifvelser, vare sig i allmänna tidningar eller hos dom stol, högst orimliga; ty de förutsätta tvenne raka motsatser. Den-ena: att domistolurne äro så öfelbarlige, att de aldrig döma någon angifvelse vara sanningsenlig, om den icke också verkligen är det: —; i hvilken händelse osanna angifvelser, i och för sig, äro bagateller, de der aldrig kunna vinna framgång och alltså ej behöfva strängare straff än hvarje annat rättegångsmissbruk och missfirmande. Den andra: att domstolarne äro icke så ofelbarlige, att det icke ofta händer, att de döma vrångt och förklara osanna angifvelser vara sanna —; i hvilket händelse osanna, offentliga angifvelser i och försig ärd småsaker, i jemförelse med domstolarnes felaktighet, i följd af hvilken dessa ej böra onödigtvisgifvas tillfälle att, ge nom åtraffens stränghet, mMångdubbla faran af de dö mandes orättfärdighet. I fria och lagbundna stater äro stränga straff emot offentligårängifvare högst förderfliga, emedan de sätta de få mäktige i stånd att förtrycka de många, till dess folket blir slafvar och brukar sjelfhämd, i stället för anhgifvelser hos domstolarne. De; som hafva makt att göra våld och öfva förtryck, äro få; men de, som kunna förtryckas, äro många. När de förra genom embeten, börd och rikedom hafva stora och mäktiga medhållare och stort inflytande på jurymänsjeller; andra domare, blifva dessa! oefferrättliga, så aft de frikänna förtryckaren och fälla den lidande att. för anklagelsen utstå den förres rättmätiga straff. d Det var på denna grunden god lagstiftare, Timoleon från Öorinth,. sedan han befriat sitt fädernesland från tyranni och förtryck, förklarade: att han velat beredä sind medborgare den friket; ut det vöre ek hvar bf dem tillåtet! att östraffadt :säga hvad helst han ville dck:säka medelst lagarne, hvad helst han åstundade. Meh den store kejsaren, som-sanktionerat JÖRPe nal, var ingen Timoleon — ingen befriare, Han hade uti ärelystnåd och äreömtålighet mera 1NRHE med Brefvå -Atvid Horh den han liksåde äfven deröti. att likäsom!? denne stillaståendets: Hjelte trodde av jordeå omöjligen kunde annat fän,stå stilla, sår hade den store kejsaren samma tro om — ångfartygen. Föt män af sabelväldet och af. det. förtryckande partiet, för despoter, oligarker och Missdådare — ärd stränga lagar emot offentliga angifvarö Högst gynnand. Deärode mäktige brövtslingarnes privile: gum. Om verlden aldrig: hört ömtalas någon domare sådan som decemviren: Appivs Claudius eller som engVändarne Jefferies och Kirke, eller sådana som de, hvilka Gustaf7 den 3:dje afsatte, för mutor, skälmstycken och oefterrättlighet; om man icke visste att det är långt svårare att finna de till hvart och ett embete skickligaste, än medelmåttiga och långt under medelmåttan, och att det är långt lättare för en rik och mäktig att förmå vittnen att förtiga sanningen, än det är för den förtryckte, obemedlade: att i godo få vittnen att yppa sanningen emot den de frukta, med ett ord, om man kände ingentingaf historieås lärdomar om de få stores sätt Och natur att rikta Big-på. bekostnad df de mångd små; Kunde man finna det förlåtligt att ömheterd för en falsk, yttre bländdnde-öra förgrymmar sig emot den offentliga taloch yttranderätten. Det är i de allra flesta fallden brottslige långtlättare att förtiga och fördölja sanningen, än det äran.gifvaren att bevisa den. Den brottslige hår rättighet att heldre frias än fällas; och i alla mål beror mycket på protokollsföringen och justeringen samt mycket af fatalier och tillfälligheter, såsom vittnens dödsfall, emigration, sinnessjukdomar, minesbrist, förvillelser, samt mycket af slugheten i brottets anläggning ih, m. -— särdeles Mycket af ransakningsdomarens skicklighet, skarpsinnighet, nit och oväldighet. . Men bevisningsskyldigheten åligger icke förbrytaren, utan angifyaren. Om nu den angifnegär ettrlands äldsta och högsta nämd och öfverrätt, men angifvaren en mycket ringa tjenstemån; och angifna Brottet är en korruption, som det ärabsolut omöjligt ätt bevisa; kän väl då, tillsskyddanide af de osant angifnes ära och anseende, behöfyas en lag, som dömer den svage angifvaren att mista äran och landsförvisas, eller någonting dermed jemförligt? Angitvelsen är ju en barnslighet, oförtjent af all uppmärksamhet. I .Bllet om tt. ex. den angifne är en. millionär, hos hvilken regeringspersönalell. mer ån sö gång gästat och-hvilken är affärstäm med ifhehafvarne af statens