Aftonbladet – 20 maj 1858, sida 2

Med ett varmt jern! utropade jag med fasan, och ryggade tillbaka: från honom såsom för en mördare. Lugna dig, bad den olycklige Gaucher; jdg gick så varsamt tillväga, att gossen knappt lät förmärka någon qvidan. Jag blef ej lugn förr än jag mom mig beslutit att med det första återtaga: mitt barn. Men Mitt tillstånd, som. utan tvifvel förvärrades af min häftiga sorg, tillät mig icke att lemna rummet, och samma natt föll Gaucher, efter sina många ansträngningar under dagens lopp, i konvulsioner, hvilka jag tog för: hans dödskamp. Läkaren gaf mig intet hopp, och då han icke längre fick någon ERE upphörde han med sina besök, Gaucher lefde ett tynande Jif i ännu tio dagar, och just då hoppet började återvakna hos mig, uppgaf han efter en förfärlig kris i mina armar sin sista suck. Stackars vän! Hvad han var hederlig och god! Gud har säkert haft förbarnude med bhåfis själ. Ack, huru många gånger har jag icke för honom bedt till den heliga jungfrun och till hans skyddspatron! (Slutet följer.)