Aftonbladet – 20 maj 1858, sida 2

återkommer; ;han och kastar sig ned på madrassen, utan att kunna få fram ett enda ord. Trots den feber, som nyss förut börjat angripa mig,: släpar jag Mig fram till honom och hödgar-honom att dricka en liten vintår, som han sparat åt mig. . Slutligen hemtar han sig; men nu börja tårarne att flöda utefter hans bleka och -aftärda änsigte.? En hemlig oro genombäfvar mig. Öeh vårt barp ? frågar jag honom. Vid dessa ord flyta hans tårar ännu stridare; han slår sina utmärglade ärmar omkring mig. Det är på hittebarnshuset, svarar han och faller tillbaka på madrassen. Detta ögonblick var det förfärligaste i min lefnad, som derigenom blifvit uppfyld af en bitterhet, hvilken alla verldens skatter icke skulle kunnat lindra. Jag utbrast: Hvad! Har du burit min son dit? — Nanette; hör mig, sade han: och fattade mina händer; jag har blott några få dagar att lefva, möjligen blott några timmär. Jag lemnar dig belastad med skulder. utan någon enda vän, utan ringaste beskydd. Hvad skulle det blifva: af. dig med ett barn, som du ej kan amma? Hvad skulle det blifvit af sjelfva detta älskade barn? Och hvem kan så noga veta? Din man-kan ju möjligen återkomma. Förlåt mig och lugna dig. Innan jag aflemnade gossen på hittebarnshuset, gjorde jag på hans venstra ben ett kors, likt det, som du pantsatt. Som han icke är döpt, fäste jag en breflapp vidhansblöja, hvari jag begärde, att man skulle gifva honom namnet Paul. Oaktadt svårigheten för honom att tala så länge, måste -han fleraf gånger efter hvarandra upprepa samma saker för mig; ty han fann, att jag, öfverväldigad. af minsmärta, hvarken förstått eller hört hvad han sagt. Han tillade: Körset skall aldrig utplånas. Jag har inbränt det med ett Farmtöjerha:—