Aftonbladet – 19 maj 1858, sida 3

disciplin den 4 April 1671 — samt i förbigående åberopad i slutet af 31 S på städernas besvär den 3 Okt. 1675, dock icke så orimligt som i 1727 års förordning och 60 kap. missgerningsbalken: Ochi paskillplakatet den 21 April 1665, som tyckes vara Sverges äldsta tryckfribetslag, hade förmyndareregeringen icke utsatt något visst straff, utan allenast hotat med särdeles ifwer och hämbd.Men anledningen till detta plakat var också en tryckt skrift emot Carl II i England; under hans, alla oligarker misshagliga, frisinnade regeringsperiod, då han erbjöd folket mycken frihet, deribland religionsfriheten, som af de mäktiga partierna motarbetades, så att konungen senare nödgades göra sitt välde med hvar dag mera oinskränkt. Att den stränga vedergällningsrätten icke är stad: gad emot adeln och adlige vederlikar, visar 9.4 i ännu gällande duellsplakatet; ty om någon af dessa skulle strakta efter att hindra then ene then andras välfärd, ycka och vedliga framsteg samt belägga ens gode namn ch äkra med någon skamfläck och. honom hos högre öck sedrigare personer falskt angifvd eller bakdanta och hemigen beljuga — skall han allenast göra offentlig afbön. Varandes sedan för then gången från annat straff förskont; men kommer en sådan återigen, skall han åter itt begångna fel afbedja och thertill med plikta med ett ralft års fängelse; Och när han utstått detta straff för in falska, lönliga angifvelse, så skall han vara (enligt II 8) så fullkomligen restituerad, att ingen må understå ig honom then ringaste förebråelse therföre vidare att söra, vid påföljd af lika straff, som den falske angifaren och lönlige beljugaren undergått.s En ofrälse der:mot dömes ärelös och landsflyktig, eller halshugges utan någon åtskilnad mellan — första gången — och igenkommandets — som åtminstone i sistnämde händelsen är med största säkerhet förekommet. Duellsplakatet erkänner dock, att ,en hemlig falsk selackare är mycket skadeligare än en uppenbar fiende, så att ingenting. kan vara för en ährlig man till hans lycka, välfärd och goda namn skadeligare, än att blifva kemligen förtalter och bakdantader., Hvem ser då icke af denna olikhet inför lagen, att Arvid Horns vigotta lag och det deraf härflutna, som qvarstår i 30 kap. missgerningsbalkens 1 och 4 S, har till änlamål hufvudsakligen att skydda mäktiga partier och deras män emot åtal af mindre mäktiga, dem de förra örtryckt, samt att hos hvarje underordnad och mintre bemedlad djupt inprägla fruktan för att understå sig att på något sätt beifra de rättskränkningar, högre eller lägre partimän emot honom föröfvat. Landslagen stadgade för falsk angifvelse isak, som zick å lif eller ära, 40 mark — i annan sak — 3 mark oöter; men lyckades angifvaren att genom vyrångvis domare och falska vittnen få någon förderfvad, halsmuggen, hängder eller stegladers, så att exekution verkigen skedde, tillämpades orden i 38 kap. Edzöris bal ker: Then thet gjorde, stande tolkin samma rätt, som ran honom gjorde. Danska lagen fordrar, att den angifne skall vara alldeles oberyktad, om angifvaren skall dömas som ijugare ; har den förre allmänt rykte emot sig, så modereras straffet för angifvaren. Om denne vill binda den förre till gerningen eller icke — är enahanda, såvida han ej, i förra fallet, legt falska vittaen eller mutåt domaren, i hvilka händelser han straffas såsom vittnenas och domarens medbrottsling. I Danmark anses det lika ärelöst att gifva mutor som -att mottaga dem. I Sverge icke så: och muta gånge till the fattiga — är enda påföljden här. Danska lagen brukar ej ordet ärelös mot falsk angifvare, men dömer honom att räknas för lögnare, — som böter 3 mark. Code penal, som i samma sektion behandlar falskt vittnesmål och falska angifvelser af alla slag samt oqväden och utspridande af betrodda hemligheter, gör ingen skilnad emellan huruvida offentlig angifvare vill binda den angifne till gerningen eller icke, men der åtal bör följa mot den förre, anställes det, angifvarens bön förutan, hvaremellertid rekonventionsfrågan hvilar tilldess det blifvit afgjordt, huruvida den aängifne är brottslig eller saklös. I senare fallet dömes den, som hos vederbörande formligen gjort angifvelsen, till fängelse från en månad till ett år och böter från 100 till 3000 franes — hvarförutan han under minst fem och högst tio år efter straffet saknar åtta (8) i 42 art. uppräknade medborgerliga rättigheter. Andra calomniateurer, eller de som, utan angifvelse hos domstol, polis eller administrativ myndighet, utspridt falska beskyllningar, straffas ännu hårdare, men fråndömas dock ej sina medborgerliga rättigheter för längre tid än från 5 till 10 år. Och de, som köpa eller förmå vittnen till mened, straffas allersträngast — och — med rätta — hårdare än vittnena, som låta förleda sig. Mutade vittiöen frånkännas mutorna och straffas med tvångsarbete på viss tid; men mutaren eller förledaren, ehvad det är den tilltalade eller angifvaren, straffas med en grad svårare straff än den, hvartill det falska vittnesmålet velat göra den tilltalade saker eller saklös. Men alla embetsbrott straffas med minst förlusten för alltid af rättighet till publik befattning och medborgerligt förtroende, hvilket särskilt bestämmes för uppsåtlig vrång dom. För korruption straffas juryman och domare med inspärrning, halsjern och dessutom böter, dubbelt öfverstigande mutorna och minst 200 francs: Är straffet svårare för det brott den mutade haft att pröfva, ådömes honom detta svårare straff. Den, som gifver embetsman mutor, straffas likasom mottagaren. Men har mutandet ej medfört verkan, straffas gifvaren med fängelse från tre till-sex månader och böter från 100 till 300 francs: All denna skenbara stänghet emot domare är dock en chimere. Ty det är nästan otänkbart, att någon domare kunde vara så enfaldig, att han bevisligen toge mutor och — bevisligen — emot bättre vett, fälde orätt dom, af hat eller vänskap; hvarföre man också aldrig hört något exempel derpå efter Gustaf III:s räfst. Den åter, som uppträder som offentlig angifvare, kan aldrig undgå att vara bevislig angifvare.. Detär alltså ett alltför olika spel. Angifvaren kan aldrig bevisa domarens förhemligade motiver och mutor. Den i laga ordning angifne domaren deremot kan aldrig vara i brist på bevis, att den offentlige angifvaren gjort angifvelsen och måste hemula den eller straffas. Det för domarens brott stadgade stränga straff är alltså aldrig ämnadt att drabba domaren, utan — det är ämnadt åt domarens angifvare. Många andra stränga: straff kunna tillämpas hästan endast emot armt folk samt. emot de storas angifvare, i samhällen der plutokratien är det öfvervägande — eller der-annat slikt har öfvervigten och tagit öfverhand: (Forts.) Rättegångsoch Polissaker. Det Mendelsohnska målet.