jande frågor. Blaud annat fiende han hering, om icke hennes rätta. nam vore Betsy Watson, och öm hon icke vöre född 1815 (för 43 år sedan), i Montrose, o.s.v. Lola vägrade med stölt förakt attsvara och framstälde endast som genfråga, huruvida det vöre sant att den ofvannämde sakföraren varit instämd för domstol, såsom anklagad att hafva handgripligen misshandlat ett fruntimmer. På frågan, om. hon icke. varit skänkjungfru i värdshuset Star i Montrose, svarade hon: Ni kan icke göra mig till en skänkjungfru. För öfrigt skulle det icke vara någon skam, om jäg varit en sådan. Jag skulle varit vida stöltare öfver mig sjelf, som en ovanlig qvinna, än jag nu är, om jag börjat min bana som skänkjungfru, — Här afbröts vittnesförhöret af följande interlokution: Mr Seely (till kärandens sakförare): Var god och inskränk förhöret till att få utrönt, buruvida vittnet känner den här göken (pekar på Jobson). Jobson (mycket arg): Sir! Om ni kallar mig för gök en gång till, ni kujon och landstrykare, såskall jag ge er så det skall blixtra för ögonen! Seely: Verkligen? Säg ett ord till, och jag kastar er utför trappornal, Jobson: Ni är en vagabond, sir! Kom hit till mig, så skall jag lära er mores! Seely sprang upp och slog efter Jobson, men träffade endast en kakelugn, som stod emellan dem, Jobson svängde sin påk och gaf Seely ett kraftigt slag i nacken. Denne ryckte påken till sig och bearbetade med densamma i allsköns ro, under några sekunders tid, sin motståndare, hvarefter rättsbetjenterna och åskådarne åtskilde de kämpande. Förlikningsdomaren,, mr Whiting, som presiderade i rätten, sprang i rådlös förskräckelse hit och diti salen. Lola, som af ett bord .var skild från stridsplatsen, bibehöll sin vanliga kallblodighet, men hennes ögon blixtrade, och en ofrivillig rörelse vittnade om hennes innerliga lust att rycka till sig en liten hårsouvenir från Jobsons hufvud. Denne hade blifvit trängd tillbaka mot dörren, men ryckte nu åter fram och började en ny strid, hvaraf resultatet, dock endast blef att bordet. kullkastades och innehållet af ett bläckhorn strömmade utöfver det snöhvita bröstkråset på en stackars rättegångsreferent. Nu kunde Lola icke längre styra sig. Hör, godt folk! ropade hon. Bistån mr Seely! Han är en god och aktningsvärd man. Mr Seely! Rör icke den der åsnan! Han är icke värd att en gentleman lägger sin hand på honom.. Jag vet, detx, svarade mr Seely. Han förtjenar icke, den landstrykaren, att tuktas af mig. — Målet uppsköts till en. annan dag. Förlikningsdomaren hade kunnat förpassa samtliga sällskapet till kutran, om han velat;men han nöjde sig med att förklara, det han icke vidare ville hafva med saken att göra. K