obetydliga anskattnirgskostnad, dess oskadlighet, dess jemna verkan och framalstringen af zinkhvitt, som är en lätt säljbar handelsvara. — Men äfven om intet 2inkhvitt tillvaratages, kostar denna stapels elektriska verksamhet ganska litet. Är frågan om batterier till telegraftjenst, hvarvid sådana om sex, tolf till sexton elementer förslå, så visar sig zinkens oxidation så svag, att den knappt uppgår till 1 decigramme (23,3 korn) i dygnet. . Ett batteri om 60 elementer, som Selmi lät tjenstgöra 13 dygn mellan telegrafstationerna i Turin och Genua och sedan låt stå i oslutet skick några dagar, undersöktes derefter i afseende på zinkåtgången, hvarvid befanns, att i det hela 215,4 grammer zink (!, ) hade oxiderats. Vid telegrafstationen i Turin: tppstäldes äfven ett batteri om mer än 100 elementer, som emellan den 19 Maj och 22 Juni regelbundet tjenstgjorde, än -på den ena, än på den andra linien: emellan Genua och Chambery; åtgången af zink befanns härvid ännu mindre för hvart element än den ofvannämnida. ; Slutligen bör -erinras; att detta-slags staplar, sina öfriga fördelar oberäknade, ER ringa omsorg och besvär för att hållas regelbunden gång: i — Ett sätt att förvissa sig derom, att ett mastträd eller on spira af furn eller gran ioke har någon förborgad inro röta. (Ur Läsning för Folket.) Då större runda timmer af furu eller gran uppköpas, för att användas till master eller rår på fartyg, är det högst angeläget att undersöka, ej-allenest att virket till det -yttre är friskt-och godt, utan äfven att ingen förborgad röta finnes i detinre af timret. Sådana timmer äro ganska dyra, isynnerhet när de hafva betydlig storlek, och således måste: man,. innan de betalas, så vidt möjligt är, göra sig förvissad om att man för sina penningar erhåller god: vara. . Derföre, sedan man funnit:att virket till sitt yttre synes godt, samt att trädet i sin helhet är af frisk och god sort, hvåket bland annat kan utrönas derigenom, att man afhugger smärre spånor och gnuggar dem emellan händerna, då de böra gifva ifrån sig en stark hartzlukt, så återstår slutligen att utröna, om i trädets kärna är någon röta. Detta är isynnerhet angeläget med stora, väl mogna träd, ty de äro oftare angripna af röta i kärnan än andra. Det är naturligt, att ju äldre det träd varit, hvaraf timret blifvit taget, desto snarare kan man befara -kärnröta, ty när träden åldras och dö ut, börjar deras förruttnelse i den inre delen och sträcker sig småningom utåt. Vanligen synes kärnrötan, när sådan finnes, i någon af de jemt afskurna ändarne, men stundom händer det också, att timret är ruttet i det inre af kärnan, utan att det kan upptäckas hvarken i någon af ändarne eller på sidoytan af timret. Får man nu ett så beskaffadt timmer och deraf tillverkar en mast, stång eller rå, så blir denna pjes ej allenast vida mindre varaktig, än om man fått ett fullgodt timmer, ty rötan griper med tiden omkring sig och skadar det omgifvande träet, utan hvad värre är, pjesen kan under begagnandet lätt brista på det ställe, der den är försvagad genom rötan. Man ser häraf, huru nödvändigt det är att ytterst noga undersöka sådana timmer, som äro ämnade till master och rundhult. Ej sällan träffas -rötor i trädstammar innanför ruttna grenar. Derföre brukar man noga undersöka alla de knaggar (af dem, som hugga virke, oegentligt benämda qgvistar), som qvarsitta efter de vid stammens behuggning afhuggna grenarne. Få snart en sådan knagg eller så kallad qvist synes rutten eller misstänkt, upprensas den mycket noga, och man borrar i trädet innanför densamma med ett smalt borr för att erfara, om virket der är hårdt och godt. Ett bedrägeri, som stundom begagnas af dem, som sälja virke, och är ganska svårt att upptäcka, består deruti, att i hålet, der en rutten qvist blifvit utrensad, inslås en frisk qvist af samma storlek eller snarare något tjockare, så att den hårdt pressas emot kanterna af hålet och tyckes, sedan den blifvit afputsad jemt med timrets yta, hafva vuxit på detta ställe. Det bästa sättet att upptäcka en deld röta, ehvad den blifvit på ett bedrägligt sätt undangömd eller den af naturen är sådan, att den alldeles icke visar sig i det yttre af timret, är följande: När spirans ändar äro. jemt afskurna och släta, ställer en person sig vid den ena ändan och knäpper med någeln mot ändytan på många olika ställen. Under tiden håller en annan person örat emot andra ändan af spiran och hör då ljudet af det knäppande fingret särdeles klart och klangfullt, så framt spiran är god och fri från rötor, och detta om den är aldrig så lång, t. ex. 70 eller 80 fot. Men är spiran inuti upprutten, så inträffar. det, när knäppningen sker midtför rötan, att antingen alldeles icke något ljud höres, eller ock att det höres doft och oklart. Orsaken till detta förhållande med ljudet är ganska tydlig; ty. man vet, att hvarje trädstam är sammansatt af ett mycket stort antal långsåt gående fibrer eller trådar, hvilka omsluta de fina rör eller kanaler, hvaruti trädets safter inrymmas. Sålunda fortlöper Jjudet längs dessa rörledningär, men om på nägot ställe inuti trädet är en större röta, så att fibrerna äro multnade, och hela rörledningen förvandlad till en mjölaktig oregelbunden massa, så qväfves ljudet eller hindras i sin framfart, när det skall passera .igenom det uppruttna stället, hvarföre det vid andra ändan höres oklart eller ock alldeles försvinner. — Lola Montez som rättegångsvittne. Af enl. domstol i Newyork behandlades för någon tid sedan ett mål, deri Lola Montez uppträdde som vittne, och hvilket slutades med ett formligt slagsmål mellan parterna. Käranden var en litteratör vid namn Jobson, och svarandens sakförare, mr Seely, hade, i afsigt att nedsättå mr Jobsons goda namn ochrykte, tillkallat flera vittnen, bland hvilka äfven Lola Montez. Den vidtberömda .damen förklarade, att hon i London varit bekant med Jobson, hvars uppförande och renommeå hon skildrade i de mest förolämpande ordalag. Under vittnesförhöret underkastades hon de obarmhertigaste förfrågningar rörande sitt eget tidigare lif. Hon uppgaf, att hennes rätta namn var Rosanna-Gibbert, att hon var född i den sköna staden Limerick (i Irland), att hon var trettiotre år gammal samt tvenne gånger varit gift. Hennes för). ste man var en kapten James, som tog henne med sig till Indien. I Löndon hade en spanior, vid namn Espa, lärt henne dansa, hvarefter hon tillbringat några månader i Spanien. — Förhöret fortgick nu ungefär så här: Huru många kärleksförbindelser har ni haft? — Ingen. Jag vistades två år vid konungens af Bayern hof. — Med hvem var ni der be-) kant — Med alla, sir; men er såg jag icke till Jag kände: flera millioner menniskor. Jag var bekant med konungen af Bayern, eller: hr: von Wittesbach, såsom. han kallades; ty detta var hans familjenamn. — Var ni konungens mätress? (Lola reser sig förbittrad.) Svara! — Nej, sir! Ni är en skurk, sir! Jag kan svära på bibeln, som jag läser hvarje afton, att jag icke stod i något sådant förhållande till den gamle mannen. Jag kände konungen och ingaf honom kärlek till friheten. Han presenterade mig för Irottningen och hofvet som sin bästa vän. Jag upprädde på teatern i Mänchen. Det är beqvämare att rara en karls älskarinna än att vara dansös. Är 1849 kom revolutionen och friheten, och jag måste taga kill flykten: Så länge jag var i landet fick jag unlerstödaf konungen och drottningen. Jag sysselsatte nig med politik. Jag kan gerna tillstå, att jag var ! len verklige premierministern eller rättare, såsom EH. I M:t behagade uttrycka sig, den verklige konungen. ) ! Der faöns annars en åsna, som kallades premiermiI nister, men han var endast och allenast em åsna. q De memoirer, man skrifvit om mig, äro ingenting unnat än lögn tvärtigenom., Efter en lång konverI: jan 1 samma stil slutades rättens session för den agen. : Den 18 Februari företogs målet åter, och domsalen ! ar uppfyld med åhöråre, som erhållit inträdeskort. ) Ir Jobson kom tillstädes, beväpnad med en stör)