Aftonbladet – 18 maj 1858, sida 5

gen, ehuru porerna bär och hvar satte punkt för all använd omsorg. Dieten, jemte drickning och badning, en brunnsgästs oeftergifliga pligt, kom just icke på restaurationerna i fara, ty jag misstänker mycket, att värdshushållarne sammansvurit sig med läkarne på stället att göra kosten, om just ej knapp, dock så mager, att hvarje an-. lag till korpulens nödvändigt måste i sin knoppning gå om intet. Middagarne voro isynnerhet stötande i det tragiska. Man började naturligtvis med soppan, hvilken, med helig vördnad för dietens föreskrifter, dracks som en fortsättning af den öfriga vattendrickningen, och troligtvis kunde ingen dermed uthärda längre än den vanliga tiden af 28 dygn. Fransmannens soupe maigre är ett syndigt öfverflöd i jemförelse med denna vattensoppa med klimpar eller risgryn, som, i fall den verkligen har något animaliskt innehåll, tyckes vara kokt på benen efter något antediluvianskt djur. Köttet, som serverades, bestod visserligen af fibrer, men pusten hade på ett besynnerligt sätt förkommit. När dufvor någon gång anträffades uppflugna på matsedeln, skilde de sig icke i storlek betydligt från sparfvar, och kycklingarne hade ett starkt slägttycke med Kkolibrin. De s. k. Mehl-speise voro, som nästan öfverallt i Tyskland, i sitt slag utmärkta, men om man händelsevis icke förstår att värdera dessa den tyska kokkonstens älsklingsskapelser, kunde man utan alltför stor öfverdrift äga, att man endast sett spöket af en middag sväfva förbi sig, särdeles som den tandpetare, hvilken vanligen bjöds till desert, oftast kunde, såsom helt och Sållet onödig, utan afsaknad bortkastas. Infet under då, om man, utkomnien ur restauratiobssalen; slungar en kånibalisk blick på de präkti sbmiska oxar, som med ett slags magistratsmässig värdighet draga lass genom staden, att man med grym Iyst