Aftonbladet – 18 maj 1858, sida 2

nedrol på fartyget, der man DeEmMaKLIBdet Sig OCH: Olyckligtvis hade ingen på fartyget begrepp om rätta användandet och förstod ej heller de tecken, som gafs dem från land, hvarföre, då man märkte att manombord stuckit en tross på raäketlinan, denna måste halas i land och trossen styfhalades. På denna tross hade emellertid räddningen lätt nog kunnat verkställas, om uthalningslina medföljt och besättninzen förstått hemta räddningsstolen, men deremot fastgjordes andra ändan af trossen jemte en lodlina i en båt, som, med en man uti, sattes i sjön. Båten fylles ögonblickligt med vatten, och måste man, för att -ådda den person som var i båten, med skyndsamhet hala den i land; Folket ombord trodde sig med lodlinan kunna återhala båten och trossen -till sig, men vid första försöket sprang lodlinan och förbinlelsen blef afbruten. Ett nytt raketkast måste nu göras, men dervid hände att linan sprang då ungefär 50 famnar af densamma utlnpit, så att kastet alldeles förfelades. Ett fjerde kast utföll lyckligare, och medelst tecken af styrmannen å fartyget, den person som först kommit i land, förmåddes de ombord varande ändtligen utt hala till sig tross, räddningsstol och uthalningslinor. En man blef nu ytterligare ,halad i land uti räddningsstolen, men denna kunde ej återsändas, emedan stjertblocket till uthalningslinan ej blifvit -fastsjordt ombord. Trossen fästades derföre i båten jemte en. annan tross ifrån land, hvarigenom man, ehuru med mycken möda, lyckades hala båten 2:ne gånger fram och tillbaka emellan fartyget och stranden, genom den svåra bränningen, som bröt öfver och genast fylde båten, och dymedelst räddades kaptenen och öfrige 2 man af besättningen, eller tillsammans 5 man. Fartyget, som är vrak, kom från Memel med last af linfrökakor och var. destineradt till England efter vidare order i Helsingör. — Man läser i .Grenna Tidning: Under det man på senare tiderna från alla håll hör omtalas vattenbrist och det låga vattenståndet i större och mindre insjöar, hvårs like de gamle icke kunna erinra sig, kan det icke vara ur vägen att nämna en liten intressant iakttagelse uti förevarande afseende, lemnande ett intyg .om ett likartadt förhållande för halftannat århundrade sedan. En traditionel saga hade länge gått ibland allmogen i trakten af Tannsjön uti Jällundtofta socken af Westbo härad från mun till mun, från far till son; angående en större 8, k. jättesten, som funnes i sjön och den der endast i klart väder kunde skönjas under vattenytan; men som vid det lägsta vattenstånd hvarannan mansålder skulle höja sin hjessa öfver vattenytan. De senare årens kalla vårar och torra höstar hade öfverallt förorsakat vattenbrist och lågt vatten i sjöar och vattendrag. Äfven Tannsjöns vattenyta sänkte sig till en förut osedd punkt, och en dag förliden sommar upptäcktes öfversta spetsen af den gåtlika stenen. öfver sjöns yta. Nyfikna närma sig upptäckarne stället och finna då jätten vara försedd -med årtalet 1699, inhugget i toppen. Underrättelsen spred sig och esomoftast sågos vetgirige och nyfikne göra valfärder till undret, det deras förfäder utan tvifvel skådat och försett med årtal. Det beramades, att ett minne af denna dess andra bekanta uppträdande skulle gifvas efterkommande, då årtalet 1857 inristades invid det förutvarande. Ännu är stenen i dagen, men innan kort tros den gå till ro igen, för att först efter den bestämda tiden visa sig på nytt, då den nog får skåda en annan generation af jällundtoftaboer. — Bref från våri Afrika resande landsman hr Ch. Andersson har efter en lång mellantid helt nyss anländt, dateradt Hvalfiskviken den 31 Januari 1858. , Följande ; sammandrag af dess innehåll meddelas af Göteborgs Handelstidning: : Vår aska resenär befann sig nu vid god helsa och var, sedan han afbrutit sina förbindelser med koppargrufvebolaget, åter beredd att taga sjumilastöflarne på,, i och för en ny expedition till det inre af landet. Med geografiska upptäckter till hufvudsyfte, vill hr A. närmare undersöka den beryktade Cunene floden, genom hvars förbindelse med andra vattendrag man hoppas kunna finna en segelbar kommunikation med det inre af sydvestra Afrika. Från Hvalfiskviken till Cunene, skrifver Andersson, äro två vägar öppna, nemligen den ena nedåt-Omuramba och Omatako och den andra genom Kaoko (vestra Damaralandet) och parallelt med kusten. Jag skulle föredraga den senare, men här möta. svåra hinder, hvarom mera före min affärd. Jag hoppas inom sex veckor vara å väg; har endast en vagn, och mitt sällskap måste följaktligen vara litet. Jag är den ende europån deri. Hr J. Greens, berättar Andersson vidare, har återvändt efter en fullkomligt misslyckad färd, såväl i pekuniärt .som.i geografiskt afseende. Hans hufvudsyfte var att uppnå Cunenefloden, men häri hindrades han af ovambofolket, som förrädiskt öfverföll min vän och hans sällskap, hvilket äfven inbegrepo Damarz-missionärerna hrr Hahn och Rath. De räddade :sig underbarligen, med förlust af blott en man, efter en ganska blodig 2 å 3 timmars strid, hvilken kostade de förrädiske fienderna ej mindre än 13 af deras förnämste män, deribland kung Nangoras egen son. — Man läser i Östgötha Correspondenten för den 15: j Å Malmen, der befälsmötet för de båda kongl. lifgrenadierregementena nu pågår; egde sistl. torsdag, eller Christi himmelsfärdsdag, en festlig tillställning rum, som visserligen icke är bland:de allra vanligaste. Hr kaptenen och riddaren: P. Mårtensson, söm blef officer i Finland 1808 och ännu :qvarstår såsom tjenstgörande kompanichef vid :kongl; andra lifgrenadierregementet, fylde då.sitt 50:de-fullmaktsår såsom officer inom svenska armeåny,: hvilket tillfälle hans regementskamrater begagnade för? att uttrycka den aktning och tillgifvenhet, som. han icke blott förvärfvat sig, utan äfven så väl förtjenar. Efter att ha på morgonen blifvit helsad med under 1808 års kampagne modern militärmusik, inträdde till veteranen officerskåren, anförd af chefen, hr generalmajor Lovån, som tolkade de tänkesätt af vänskap och aktning, hvilka kåren hyser för honom, hvarefter militärmusik åter uppspelades inom lägerplatsen. Hr kapten Mårtensson blef till aftonen inviterad till chefen och derefter af sina kompanichefsoch yngre kamrater samt regementets civila tjenstemän på en större kollation, hvarvid tillfället icke försummades att ännu ytterligare besegla det gemenligen emellan militären så -trofasta och redliga fostbrödralaget. Med lifligt intresse och spänd förbidan afvaktade officerskåren under dagens lopp emellertid aftonen, ett intresse, som äfven delades af kongl. första lifgrenadierregementets officerare, emedan man allmänt gjorde sig den föreställning, att hr kapten Mårtensson då skulle af sin regementschef få till sig öfverlemnad en väl förtjent fullmakt såsom major vid regementet, hvilket man med glädje emotsåg. Oaktadt sin långvariga tjenstetid, hvaränder hr kapten Mårtensson ifrån och med 1808 deltagit i alla de fälttåg svenska armån gjort, och äfven lidit det hårda ödet af rysk fångenskap, samt för öfrigt i militäriskt, vetenskapligt och i allmänhet intelligent afseende är fullkomligt lika väl utrustad som äfven den bäste af sina kamrater, och oaktadt han dessutom innehar en vigör och punktlighet i tjensten, som kan göra honom till en förebild för många af de yngre, hvilkas tillgifvenhet icke blott härför utan jemväl afven för hans fasta och ridderligt öppna karakter han hög grad förvärfvat sig; oaktadt allt detta, och hvilket vi äro öfvertygade att iugen skall kunna äfva, har icke dessmindre hr kapten Mårtensson nera än en gång blifvit förbigången vid utnämninsar till major, hvilka prejudicer, såsom temligen yförklarliga, icke kunnat annat än väcka ett visst