AR BEE MJ UUTHURESMEBEEDA BERIT SKARS DURIBRLA RAR Te Paris den 8 Maj. Midtunder tingens vanliga gång, bland denna massa af tilldragelser af frågor, som ni känner, och afhandlingar, om hvilka ni ej lärer ha synnerlig lust att taga kännedom, utmärkas de senaste dagarne egentligen af trenne nyheter: supplementärvalen för Paris till lagstiftande kåren; första delen af hr Guizots memoirer, samt den bekante hr Proudhons arbete, som har till titel Om rättvisan i revolutionen och inom kyrkan. Jag vill i dag lemna er några betraktelser öfver dessa trenne företeelser. Det i Paris gjorda supplementval har i tvenne afseenden varit märkligt; först och främst derigenom att oppositionens kandidater alla varit advokater, sedermera genom den seger, som en af dessa vunnit, nemligen hr Jules Favre, Orsinis försvarare. Jag anser detta supplementval märkvärdigt i dessa båda afseenden, derföre att valet af advokater till kandidater innebär från valmännens sida en ånyo uppkommande benägenhet för tribunens röst i allmänhet, samt att särskilt hr Jules Favres utväljande och framgång väl skulle kunna hos en större eller mindre del röstande beteckna ett slags sympati för knallsilfver och för de personer, som af denna vara göra ett mer eller mindre. lyckligt bruk. i: Jag öfvergår nu till de båda andra föremålen för mina betraktelser: hr Guizot och hr Proudhon, ryktbarheter, hvilka, hvar och en i sitt slag, kunna till en viss grad betraktas såsom universella. Och då jag ej kan fritaga mig från en viss förkärlek för det originella, så vill jag med er tillåtelse börja med hr Proudhon, hvars ryktbara sats Egendom är stöld är bekant i hela verlden; och jag är ej rätt säker på att icke vid den ögonskenliga tillämpning af denna märkliga sats som nu göres af herrar husvärdar här i Paris, den sanning, som sålunda befinnes ligga i den Proudhonska satsen, ger mig ett visst, åtminstone af nyfikenheten foranledt tycke för dess upphofsman. Hr Proudhon är dessutom min granne; Under de angenäma skuggorna; af den publika trädgården i mitt grannskap: ser jag honom ofta, med: sin undersätsiga växt, sina grofva anletsdrag, sina blå ögon, blixtrande af qvickhet och satir, sitt okammade :skägg,. sittblonda i rödt stötande. hår, i-hela sitt utseende påminnande om den gamle celten i fordna dagar, en gudars och menniskors föraktare, slungande stenar. emot himlen under stormen. Man behöfver blott taga ifrån honom hans moderna utstyrsel, dd. v..s. hans stora filthatt, hans blå strumpor, hans stora skor, hans vida korta pantalonger och hans grönaktiga paletå; sätt nu på honom, i stället för allt detta, den geliska plaiden, och ingensting skall komma att saknas i min celtiska jemförelse. Eller i fall ni önskar få en bild af honom, mera närmände sig våra tider, så behöfver ni blott kasta öfver hans skuldror en munkkåpa, och ni skall tro er i honom se en yngre bror till vår pratsamme och muntre Rabelais, hvars stil och manår han i sjelfva verket tyckes vilja sätta en ära i att härma. I hans tycke är Rabelais den djupaste tänkare och den mest utmärkte författare, som skrifvit på vårt språk. Med denna pittoreska gestalt, eller med dessa pittoreska gestalter, behagar mig hr Proudhon. Hans egendomliga kostym utgör i mina ögon en behaglig omvexling emot de öfrigas enformighet. När mina blickar stanna på hr Proudhon, erfar jag en viss medömkan öfver våra förfärliga runda hattar, våra: alldagliga paletåer, våra qvinliga skosulor. Hr Proudhon upptager ensam: hela min uppmärksamhet, och då jag ser honom, hvilket ofta händer, sätta sig på en enslig bänk och deruppå balansera sin kropp, såsom grubblande personer pläga, och derjemte konvulsiviskt svänga sin käpp, känner jag mig emot min vilja gripen af samma rörelser, som menniskorna under jätteåldern måtte ha erfarit. Jag fruktar för Frankrike, jag fruktar för verlden, ja för dess skapare. Jag känner mig frestad att stiga upp på bänken midtemot der hr Prouhon gestikulerar, för att kunna på närmare håll ropa till Gud: Tag dig i akt! Hr Proudhon rör på sig; och då jag i alla händelser icke hyser något tvifvel om att Gud, sålunda i tid varnad, lärer utfinna medel att försvara sig, så begifver jag mig hem, lugn och lycklig. Man finner af allt detta, att en bok af hr Proudhon är för mig mer än en bok, det är en skatt, och i närvarande fall en skatt så rik, att det felats mig styrka att uppgräfva densamma. Hitintills har jag ej deruti funnit annat än en liten sak, och denna gör att jag ännu ingenting deraf begriper, Jag talar naturligtvis om bokens system, sådant :som det ger sig tillkänna i den andra titeln, som lyder så här: Nya grunder för den praktiska filosofien;.. Hvad som på det hela taget synes mig: tydligast är att hr Proudhon grundar allt på rättvisan. Men nu frågar man sig: Hvad menas här med rättvisa? Skulle det händelsevis vara den. rättvisa, som belägger hans bok: med qvarstad, ty denna åtgärd har verkligen blifvit vidtagen. Jag föreställer mig, att det icke är denna rättvisa, om hvilken hr Proudhon vill tala; men om hvilken vill han då tala? Jag dröjer med svaret på denna min fråga tills jag hunnit läsa verket i sin helhet. Rättvisan synes fordra detta från min sida. Detta arbete synes mig för öfrigt i högre grad än något annat tillhöra den s.k. positiwistiska skolan, det är den skola, der menniskan utgår ifrån menniskan, genomgår menmiskan och har sitt slutmål i menniskan, hvilken är alltings A; och O. Sådan är den allmänna andan i de tre volymer, som utgöra min fruktansvärde grannes nyaste verk. Då jag här säger fruktansvärd, så menar jag förl tingens nuvarande ordning i det stora hela, alldeles icke för den gata, der han bor, och bland hvars fredligaste, flitigaste och mestl) stillasittande invånare han med skäl bör räknas. Men om författaren, efter jag ännu derom kandöma, sjelf icke rätt vet hvarifrån han utgår, och icke ens måhända hvart han vill gå, så vet han likväl i allmänhet hvar han FOTAR 1350 1970 FER BI DEE EE TS SATSEN ANGE På IE LONG jla: TIMER jä