Aftonbladet – 10 maj 1858, sida 3

7. Ödmjuk hemställan till dem, som vilja mäta den politiska rösträtten efter förmögenheten. Under den nyss förflutna (eller ännu pågående) penningekrisen har man kommit underfund med att många, zom varit ansedda snart sagdt för millionärer, i sjelfva verket under åratal varit bankruttörer. Dessa herrar skulle, enligt principeh af rösträttens rättande efter (den skenbara) förmögenheten, såsom ett slags extra belöning för sitt vingleri, haft anspråk på ett mycket betydligt röstetal vid de politiska valen, under det den redbare affärsmannen eller handtverkaren, som icke inlåtit sig i större företag än -han förmått ärligt sköta. fått nöja sig med en simpel etta. Särskilt i Stockholm, der fast egendom numera går ur hand i hand såsom lösöregods, och der nästan alla hus och gårdar äro intecknade öfver skorstenarne, vore ingenting lättare för! några politiska vinglare än attt, ex. för en blifvande riksdag, der det gälde vigtiga frågor (såsom om Jernvägar o. d.), inköpa eller draga försorg om inköpandet af så mycken fast egendom, att de derigenom väsentligen förhjelptes till att blifva herrar öfver valen. Tio röster i borgareståndet äro icke småsmulor och förtjena väl att man derför Sv sig besvär. Det köpta säljes för öfrigt lätt dagen efter valet, Då sådant förmodligen icke är meningen.hos .dem, som förfäkta förmögenhetens anspråk, så hemställes, om de ej skulle vilja ingå på det förslaget, att för utöfvande af politisk rösträtt hvar och en borde, minst hvart tredje år och under samma förpligtelse som vid cessionsansökan, gifva upp sin srat, så att man finge veta den verkliga förmögenher, hvarpå han ville grunda sina politiska rättigheter, Är detta för mycket begärdt? Jemnlikhe. ——— AA